Det goda måste segra, det är makt ur ett humanistiskt perspektiv!
Bilden ovan är hämtad från dagens tidning (Nordvästra Skånes Tidningar 220304). Overkligt och skrämmande att ta del av information från ett pågående krig. För mig är det oerhört svårt att ta in att någon/några vill utsätta människor för lidande och död. Att förstöra, förgöra och rasera det som byggts upp. Vad får allt kosta ur ett mänskligt perspektiv och i maktgalet patriarkat?
Försöker för egen del sålla bland all information som ges, även ta paus från det massmediala sorlet och sociala medier för mitt eget välmående skull. Vill kunna fortsätta ha en optimistisk framtidstro och hålla uppe sinnesstämningen. Lätt att dras ner av mörka tankar, rädsla och känslan av att livet kan ta slut alldeles för tidigt. Människor ska inte behöva fly från sitt eget land! Det har varit många människor på flykt de senaste åren och sedan kom corona pandemin som pågått under ett par års tid och nu härjar ett krig i Europa, känns helt främmande och overkligt att detta sker 2022.
Krig känns förlegat, omodernt och helt fel väg att gå enligt min mening!
Jag vill tro att människan i grunden är god och vill verka för en värld som känns trygg och säker för alla. Demokrati och välfärd är ett privilegium.
Jag tror på dialogen mellan människor, att det går att komma överens, men det krävs flexibel hjärnkapacitet, vilja att tänka nytt samt ett öppet sinne och förändrings benägenhet.
Tänk att jag den här fredagsmorgonen kan få njuta av natur och solsken, medans andra människor får kämpa för sitt liv. Det är inte rättvist! Livet är i sig inte rättvist, men jag anser att människor ska kunna få göra det bästa av sina dagar på den här planeten.
Just nu är det FRED jag vill ha!
Tage Danielsson (författare, poet och skådespelare mm) lär ha sagt dessa kloka ord
”Det är ens skyldighet att hålla glädjen levande. Det kan vara tungt men man måste försöka. Om man ger upp och drunknar i sorgen ökar världens elände”
Oj, jösses vad längesedan jag skrev något här. Lusten och motivationen har inte funnits helt enkelt. Är nu på bättringsvägen från något virusskit, inte Covid-19 för testet var negativt, som väl var. Trodde verkligen inte att coronaviruset skulle få en andra våg, men tji fick jag och resten av befolkningen. Men en vecka i sängläge tär på kropp och själ. Det är inte bra när melankolin och likgiltigheten sätter in och mörkret lurar i hörnen, taket blir lägre och väggarna kryper närmre. Blir inte bättre av att blicka ut mot stormens öga och det piskande regnet som får fönsterrutorna ogenomträngliga.
Då är det tur att Netflix finns!
Jag har hunnit se klart alla sju säsongerna av Homeland, Kärlek & Anarki, The Queen´s Gambit och filmen Allinclusive. Hm, vilken förströelse, men skönt att vila hjärnan, som ändå inte har haft någon vilja till eget tänkande. När kraften kom tillbaka igår köpte jag två e-böcker. Då vände det och jag var återigen mottaglig, nyfiken och hade lust att lära och ta del av något nytt. De handlar om Beteendedesign och Digitala beteenden (skrivna av Arvid Jansson & Niklas Laninge) vilket verkligen fick mig motiverad och det blev sträckläsning med en av böckerna, resten får jag ta i eftermiddag. Anmälde mig, nästan, till en kurs i Digital Marknadsföring, får suga på den idéen ett litet tag. Men den kan ge mig nyttig kunskap för fortsatt skrivande på ny blogg, hemsida och i sociala medier.
Jag vill inte gå på sparlåga någon längre tid!
Ibland hittar man sin egen ”Trigger” och det känns riktigt härligt. Även att få klart för sig själv vad det är som tänder den där livslågan, lusten och viljan till görande. Gott när känslan infaller. Och att få gå ut i solskenet, känna krafterna komma tillbaka, ”flåset” lugnar sig och sinnet lättar mot nya höjder. Ren njutning!
Mår bäst av att vara i rörelse kroppsligt, mentalt och när ”taket” är universum!
Är tillbaka i tanken på fina sommarminnen. Det har varit en höst som i stort handlat om att borra ner huvudet, bita ihop, jobba på och hoppas att själv ha turen att inte bli allvarligt sjuk. Hålla humöret uppe, kroppen igång och sinnet ljust!
Då är det himmelskt att ta sig en titt på bilderna sen i somras. En fantastisk sommar, händelserik och mycket umgänge med familjen. Visst blev det vistelse i Sverige, men Norge öppnade ett litet kort ögonblick för Skåningar och det visade sig vara soliga, friska och helt
underbara dagar. Vi packade ner tältet och vandringsutrustningen och fick äntligen möjligheten att klara av Stora Memurutinden 2367 möh och ta en pulshöjare upp på Loms ”husberg”, Lomseggen 2068 möh med den fantastiska utsiktsplatsen Kvilersteinen, nervkittlande och enastående utsikt! Det blev även fyra vändor upp på Helags och Sylarna besöktes, underbara turer. Helags rekommenderar jag varmt som träningstopp och väl uppe ses Predikstolen och du har milsvid utsikt.
Den där goa känslan av att vara Uthållig, Tankefri, Upprymd och känna den där innerliga Passionen för berget, den är outstanding!
Vi bodde i glashus och fick roliga minnen från det tillfället med oss. Kan bara nämna att det kan vara olämpligt att inte vara stadig på hand då glaset innehåller rödvin och då gardinerna är vita!! Fritidshuset på landet fick besök vid flera tillfällen.
Nu i höst har det också hänt spännande saker. Lisen och Phille bygger ett finfint hus och det har målats tre gånger, inte dåligt! Vi har ju själva flyttat också och trivs oerhört bra, känns helt rätt och utsikten ger ro i själen. Barnbarnen har fyllt år och det är full fart. Som sagt, dags att ta sig från sängläge till upprätt position, skaka bort de sista viruset och ge dem en känga, så att de verkligen flyger sin kos.
Nu är det återigen dags att resa sig upp och gå ut och LE mot världen!
Måndagen den 23 mars stod de där på startlinjen till Vasaloppet med minst sagt fjärilar i magen. Dagen innan var det mycket sökande på skidteknik, hur man åker utför, hur man ramlar på ett snyggt och säkert sätt och mycket andra tips från skidkunniga. Vad bra att det finns så mycket film och information att söka fram på ett lätt sätt! Kanske är det bra om man gör det lite tidigare än dagen innan ha ha.
Det är det där med förberedelse inför att nå ett uppsatt mål. Ibland går det inte att förbereda sig tillräckligt mycket på grund av olika anledningar. Att bo i Skåne är en utmaning då det gäller att få träning på snö, men som tur är finns det stakmaskin på gymmet och rullskidor är ett bra alternativ. En weekend på snö och i skidspåret är toppen att få till. Sjukdom, virus som inte vill släppa och som återkommer så fort träningen kommer igång och då intensiteten ökas. Men när lusten, viljan och drivkraften finns sitter inte kapaciteten enbart i kroppen utan i tankarna och psyket. Den mentala biten har en oerhört stor betydelse (ja, i det mesta vi människor ska klara av och ta oss igenom)!
Att tro på den egna förmågan, ha tilltro till sig själv, att se sig själv lyckas är framgångsfaktorer. Tvivel och känslan av att kroppen inte är i bästa formen kan infinna sig dagarna innan tävling eller när själva loppet ska köras, men det släpper då startskottet har gått och kroppen får jobba och frigöra härliga endorfiner som ger en kick i ”rätt” och positiv riktning.
Att få stå bredvid och vara supporter är upplevelserikt, roligt och framkallar många känslor. Ett lyckorus/upprymdhet kan infinna sig, liksom tårar av glädje och stolthet.
Dagarna innan då Tjejvasan startade var spåren minst sagt blöta efter allt töväder och regnande. Men det frös på och snön de preparerat med gjorde spåren finfina till måndagen. Jag och Andreas fick njuta hela dagen av solsken och god stämning mellan Sälen och Mora.
Matilda, min barndomsväns (Kia) dotter kom och gjorde oss sällskap vilket gjorde eftermiddagen och målgången till något alldeles extra. Matilda som själv åker mycket skidor visste många bra platser utmed skidspåret där vi kunde stanna med bilen och hoppa ur och Heja på.
Vid målgång fick Matilda vara kranskulla och var ute och mötte upp Lisen och Hasse med var sin krans med tillhörande Dalahäst.
Vilken prestation!Kan själv känna glädjeruset inombords vid målgången och som stolt mor väller det upp känslor i bröstet och tårarna är svåra att blinka bort.
Varmt och Hjärtligt Grattis till er båda!
Det blev några fantastiska och aktiva dagar i Sälen. Sol, bra med snö och minusgrader. Kunde inte bli bättre! Längdskidåkning, äta våffla vid fäbod och att prova snöskovandring var helt enastående. Att i orörd terräng komma upp på kalfjället var en helt sagolik upplevelse, som en helt ny värld.
Det är roligt att få följa Lisens väg för att genomföra klassikern. Vätternrundan rullade verkligen på, minst sagt! Bara ett leende var enda gång vi såg Lisen med kompisen Hasse. Vansbro simningen utfördes med bravur och så kom Lidingöloppet.
De tog sig backe upp och backe ner och bara glada miner trots många kilometer i benen! Mycket väl genomfört lopp och jätte kul att få vara med och heja på.
Upp för backen heja på, upp för backen heja på, upp för backen heja på…
Ser nu fram emot en tur till fjällen i februari för att följa Vasaloppet!
Tänk vad man kan hinna mycket på en långhelg! Onsdag efter jobbet tar vi bilen tillsammans jag och tre kollegor för att ta oss till första övernattningen i Kristevik (fritidshuset) för att sedan dagen där på åka vidare till Messlingen och bo över i Anna-Kajsas fina 1900-tals stuga. Vi körde via Norge och det gick finfint med god stämning i bilen. Väl framme tar vi en promenad i omgivningarna, en skön kväll och att få andas fjäll luft väcker en oerhört skön känsla inombords.
På fredags morgonen tar vi bilen till Ljungdalen för att påbörja vår vandring till Helags fjällstation. Vädret är härlig, men det skiftar snabbt i fjällvärlden! Efter en stunds vandrande blev blåsten ihärdig och det började regna det övergick så småningom till snö. Men det är det som är tjusningen att ta sig vidare trots yttre omständigheter och jag gillar när det ”biter i”. Vi visste att vi skulle bo inomhus, så vi kunde torka och komma in i värmen, gott!
Oavsett väderlek blir jag GLAD av (bergs)vandring.
Det blev en eftermiddagstur upp mot berget, bastu och en trerätters middag som verkligen var njutbar och mysfaktorn var hög!
Vår plan för lördagen var att bestiga Helags, men det satte vindar med stormstyrka och snö stopp för. Med glada miner gick vi tillbaka till bilen för att åka tillbaka till stugan och ta oss ut på en fjälltur som Anna-Kajsa visade i omgivningarna, jätte vackert!
Många skratt, givande och berikande samtal på kvällarna och härliga utedagar gav energi!
Söndagen ägnade vi åt via ferrata i Funäsdalen, en riktig höjdare och utmaning som gav nervkittling i magen, Vi avslutade med våffla i toppstugan, den satt fint efter vår upplevelse.
Måndag blev det sträckkörning till Skåne, si sådär 94 mil, men det gick finfint!
Hjärtligt Tack till Anna-Kajsa, Marika och Gordana som jag fick dela denna fjällupplevelse med.
Vilken fantastisk, upplevelserik och härlig sommar och semester det blev. Att få umgås med min innersta, käraste, varmaste krets och uppleva/upptäcka nya och bekanta miljöer gör mig lycklig! Har lärt mig med tid att det gör gott att summera det jag upplever. Det väcker en skön känsla, sinnet blir ljust och lätt när jag kan blicka tillbaka och minnas allt fantastiskt jag får uppleva. Att inte bara vara här- och nuvarande utan även vara dåvarande och framtidsvarande ger mig energi.
Nya erfarenheter och tid för reflektion. Ett forskningsprojekt kanske?!
Som alltid efter vistelse i fjäll/alp- och bergsmiljö ställer jag mig frågan,
– Vad är det som gör att jag mår så bra?
Har jag tidigare haft smärta i ländryggen med nervpåverkan i benet/benen, knäledssmärta och svettningar på grund av min ålder (54 år och tränar regelbundet ska nämnas), så minsann försvinner dessa symtom efter dagar av vandring upp- och nedför (toppbestigningar), långa och fysiskt krävande vandringar på 5-8 timmar och med storslagen natur runt omkring!
Hade gärna gjort ett forskningsprojekt kring ämnet, men det kan vara svårt att begränsa det.
För jag tror det kan vara helheten som gör det!
Men att få röra på sig i timmatal med fantastiska vyer gör något med samspelet i kroppen, hormoner, sener/ligament, muskler, leder, inre organ, tankar mm får fart och jobbar på som bara den. Givetvis spelar även väderleken in, sol bakom moln och ”lagom” varmt, säg 18-24 grader gör att just jag mår som allra bäst! Det är sådana dagar som jag eftersträvar, att uppleva den härliga känslan i kroppen och positiva, kreativa tankegångar.
Känslan av att vara lätt i benen och tom i magen är obeskrivligt skön!
Inte helt lätt att säga vilken parameter som är mest avgörande, måste kanske nämna att vandringarna ofta är på höjder 1500-3500 möh (upp mot dryga 4000 möh). Att höjd påverkar flera fysiologiska funktioner i kroppen är jag medveten om och dessa känner jag också av på höjd, vissa symtom är något påtagligare än andra som t.ex. huvudvärk och att matlusten minskar.
I början av en fjäll/alpvistelse brukar jag drömma oroligt och helt makalöst konstigt emellanåt, detta avtar med tid, men jag kan vara pigg nattetid och på morgonen, känner påtagligt av den biologiska klockan som efter en aktiv dag i ljuset vill att jag lägger mig då mörkret omfamnar.
Det där att vakna tidigt, äta en lång, god frukost och samtidigt planera dagens rutt är min ultimata frihetskänsla. Sen att börja gå, förbereda kroppen för dagens etapp, tiden kommer att försvinna, den gör sig bara påmind första timmen, sen planar den ut och jag är ett med omgivningen, min livskamrat och mig själv.
Tankarna som i ett första skede kan spela mig ett spratt och vara mörka, vemodiga, ge mig oro och ängslankänsla övergår sakta men säkert till optimism och framtidstro! Min familj är mitt allt och de är alltid med mig i tankarna var jag än befinner mig vilket gör mig trygg, även om det jag fysiskt utsätter mig för kan kännas magpirrande emellanåt.
Vad är det nu som påverkar vad? Varför mår jag som allra bäst i den här typen av sammanhang och varför försvinner smärta som tidigare fanns? Är det t.ex. bra att gå kuperat då man har ländryggssmärta, det blir ett annat rörelsemoment vid upp- och nedförsgång, spelar hastigheten, terrängen och hur länge jag håller på någon roll? Har kroppsbyggnad betydelse, eller var tyngdpunkten hamnar?
Svettningarna då? Har läst att viss forskning visar att högre intensitet i träningen (gärna tyngre styrketräning och aerobic) kan vara gynnsamt, hm, ja det kan absolut stämma i det här sammanhanget, vid uppförsgång kan jag få upp pulsen ordentligt och muskulaturen i ben- och säte får jobba på, nerför excentriskt, vilket jag själv tycker påverkar även knäleden i positiv riktning. Jag använder alltid stavar på bergsvandring och bär ofta en lättare ryggsäck (ca 6-8 kg uppskattningsvis).
Det är sådana här tankar som far runt i huvudet på mig i detta nu. Sen var det det här med lätta ben och tom mage. Det är lätt att gå ned ett par kilo vid den här typen av aktivitet, men kanske inte så konstigt då energibalansen är svårare att hålla då matintaget blir mindre och den dagliga aktiviteten är större än vanligt vilket gör att det förmodligen blir ett energiunderskott (tror jag utan att veta!). Jag tycker jag är hyfsat kostmedveten och följer vetenskapen i ämnet, men är en livsnjutare, så jag utesluter inte all mat som kan tyckas ”onyttig” i dagsläget. Att hitta den där ”lagom” nivån känns rätt för mig. Tror inte på för mycket eller för lite av något för den delen! Men vad som är vad kan vara högst individuellt. Det som är mycket för dig, kan vara lite i mina ögon (eller tvärtom)!
I alla fall ger en tom mage och lätta ben en riktigt go kroppslig känsla och givetvis även mentalt genom att både trivas i kroppen och känna styrkan och kraften som finns där!
Jag ska nämna att under sådana här dagar/veckor av vandring tar jag sällan del av vad som händer runt om i världen, försöker begränsa/minimera det mediala flödet.
Hjärnan får vila med den spontana uppmärksamheten istället för riktad. Samtliga sinnen; syn, hörsel, lukt, smak, känsel och balans- och kroppssinnet stimuleras vilket är avstressande, stärkande och energigivande.
Det här funderar jag kring och kanske tar jag mig an att fråga någon kunnig person som kanske förstår sig på den här helheten eller vem vet, jag kanske själv tar mig an att titta/forska på något av fenomenen tillsammans med Andreas…men det får väl ligga och gro en tid!
Jag är oerhört nöjd med att ha klarat av mitt semestermål, att bestiga tio bergstoppar över 2000 möh!
Och att nå sina egna uppsatta mål gör ”MåBra”– känslan ännu starkare och att vistas i den här typen av miljö och att ständigt vara i rörelse ger livet fler dimensioner. Längtar redan ut igen…
Dessa bergstoppar fick besök av mig och Andreas under juni-juli i år:
Galdhöpiggen 2469 möh x 2 Dyrhaugstind 2147 möh Västra austabotntind 2100 möh Kyrkja 2032 möh Unterrothorn 3104 möh Oberrothorn 3414 möh (Frihetens väg) Wisshorn 2936 möh Breithorn 4165 möh Le Brévent 2525 möh
Värme, Gemenskap och Äventyr, summan av en härlig sommar!
Med känsla av glädje och att ”Må som allra Bäst” är det nu dax för mig att göra mig själv påmind om alla härliga minnen och upplevelser från den här sommaren. Det gör sinnet ”lätt” och tankarna upplyftande. Solen har värmt kropp och själ sedan i maj månad. En sommar inte lik någon annan!
Ett axplock av upplevelser:
Besök hos bror och Maya i Tidaholm
Flera turer till ”landet”, sommarstugan i Kristevik
Midsommarfirande i Kristevik, med golfrundor, träning, go mat och samvaro
Träning i Norge, Gjendesheim, Besseggen, Turtagrö
Poolparty och firade Philles födelsedag
Chamonix och bestigning av Mont Blanc, helt magiskt!
Övernattning på Fars Hatt i Kungälv med besök på Marstrand
Smögentur med hela familjen
Många besök på Kullaberg
Mat och bad på stranden i Ängelholm
Kräftskiva hos Lisen och Phille med familjerna samlade
”Vad mod innebär, vet bara den som utsatts för fara”
Vad som upplevs som fara är väl högst individuellt skulle jag tro. Att utgå från sig själv, sina erfarenheter och tankemönster…
men som det allra mesta, är nya färdigheter träningsbart och snabbt kan jag själv flytta mina gränser och övervinna rädslor, få mental styrka och skärpa, som öppnar nya livslandskap med storslagna upplevelser.
Förberedelse, förberedelse och åter förberedelse…det är A och O för att lyckas med den här formen av upplevelse och bergsäventyr.
Min passion för att vistas bland bergen har utvecklats under tid och jag har stor dragningskraft ut i fjäll/alp och bergsmiljö.
Jag känner stor vördnad över att möta och få vistas i något helt övermäktigt!
Det är aldrig någon självklarhet att få nå toppen av ett berg, där råder naturens lagar som står över allt annat jag kan bemästra och så ska det vara. Det är kanske därför det är en så euforisk känsla när förutsättningarna är det allra bästa och naturen välkomnar mig för äventyr och oförglömliga upplevelser. Jag är tacksam över mitt liv och det jag får upptäcka hos mig själv och i min omvärld.
Jag slutar aldrig att förundras över människans kraft och styrka! Beteenden kan alltid ändras om man själv vill och önskar. Men den inre, råa, urkraften som lurar under ytan den är mäktig att få ta del av. Jag kände den då jag fick äran att stå på Mont Blancs topp 4810 möh morgonen den 19 juli!
Det var det där med förberedelse…
Hjärna, hjärta och starka ben. Att lita på att jag kan!
Från tältet vid Refuge Tete Rousse 3167 möh – Mont Blanc 4810 möh – Nid d’Aigle (2372 m) – bergståget till Bellevue 1800 möh – kabinbana till Les Houches- bil tillbaks till Chamonix
I pannlampans sken…
Som att ta på sig solglasögon, känns som jag är i en annan värld, andra kanske ser mig som en annan person, eller så har jag själv gått in i ”bubblan” och stänger ute folk omkring mig. Rent magiskt att gå i mörkaste mörker och upptäcka vandringsleden med enbart pannlampan som ledstjärna.
Karlavagnen (Stora björnen) – en ständig följeslagare, då vet jag att alla är med! Det är en lite filosofisk tanke jag har sen pappa dog. Hans sista natt var stjärnklar och då han drog sitt sista andetag, tänkte jag att han nu färdas över himlavalvet och är en stjärna i Karlavagnen, kanske alla mina bortgångna släktingar och bekanta också finns med? Detta existerar enbart i mitt huvud, men hjälper mig att hämta kraft, energi och glädjas i livet.
Bland stjärnorna och högt bland bergen når jag ut i universum och där finns mitt livsrum! Jag andas frihet, total inre frid och kroppen är avspänd.
Den dubbla känslan. Målet är ingenting, vägen är allt! Eller målet är både upp och ned.
Hm, det är det där med att vara helt nuvarande. När jag planerar utmaningar som nosar på mina gränser är det lätt att vilja ha gjort allting på en gång, så att jag kan checka av att jag klarat av det. Vilket gör att själva vägen blir något att ta sig igenom, en transportsträcka som jag kommer få ett kvitto på, detta gick ju som jag tänkt mig!
Det är en konst och övnings sak att kunna njuta i stunden.
Målet är väl nånting? Klart det är, det ger just mig mening. Det är det som utmanar mig, ger erfarenheter och gör att jag utvecklas och förflyttar mina gränser.
Vila, vila, vila och sen dygna (!), ja inte blev det många minuters sömn natten mellan onsdagen och torsdagen v. 29! Utanför tältade flera andra som högljutt och glatt pratade hela kvällen.
Behövde inte de använda sin energi till annat eller kanske visa någon form av respekt till sina medtältare? Samtliga på den här platsen har nämligen i stort sett samma mål. Men det finns såklart flera olika sätta att ladda på. Alla blir inte introverta och sammanbitna. Vi hade allt några goa skratt i vårt tält också!
01.00, ljussken på himmelen, dimmigt ute vid toabesöket, börjar småregna, vi gör oss klara för avfärd, några andra har påbörjat resan mot alpernas vita snödrottning, Mont Blanc, vad händer, jo, himmelen öppnar sig och regnet öser ner och åskan bryter lös bland alptopparna, nej nej nej, detta var inte vad vi räknat med! Dagen innan strålade solen från klarblå himmel.
Var detta allt, skulle vi få ta vårt pick och pack och ta oss tillbaka till Chamonix?! Vi lägger oss åter i tältet, fullt påpaltade, till och med kängor och hjälmen är på!
Vi väntar, vädret kanske ändras och detta är något snabbt övergående, inte misströsta nu…
02.30, Thomas kikar ut från tältöppningen och säger- det börjar bli stjärnklart, då går vi eller?
En hundradels sekund tvekar jag, för jag har respekt för att gå i ”dåligt” väder på berget. Det hade verkligen inte varit en bra idé skulle jag bli varse, med facit i handen!
Klart vi ska påbörja vår resa mot toppen. Vi har nu många timmars ansträngning (ca 12) att se fram emot.
Börjar med att ta oss upp över en bergsrygg (Grand Couloir), med klättring på vissa partier där det är relativt brant, här är det varning för stenras. Det finns vajrar uppsatta som man kan koppla in sig i om man vill. Första delmålet är Refuge du Goûter . Där sätter vi på stegjärnen, kopplar in oss i replag och ser till att allt ser ok ut. Skulle tagit på mig mera! Svettig efter turen hit upp kändes det inte angeläget med mera kläder. Men på den här höjden har det inte regnat utan här ligger nu nysnö och vinden ligger på.
Kommer direkt upp på en bergskam som tar oss förbi Refuge du Goûter och sedan ut i detta vidunderliga snölandskap över Dome du Goûter , här upplever vi dagen gry och solen gå upp över bergstopparna, sagolikt och samtidigt helt overkligt!
Sakta, sakta tar vi oss framåt, uppåt, utför till vi når delmål två, en räddningsstuga, Vallot emergency shelter (4300 möh). Här klär vi på oss lite extra och försöker tvinga ner något att äta, tar en tugga av en energibar som bara växer i munnen, vattnet i slangen från camelbaken har fryst, får lite vatten av Andreas.
Tankarna går som i vågor, blir många och stora för att sen ebba ut och blekna, det blir tankefritt. Positiva stärkande tankar, jag fixar det här, jag känner mig pigg och stark, psyket pushar mig framåt, tacksamheten över familjen och livet, jag känner mig trygg och säker, känner hög tilltro till Andreas och Thomas och sen vänder tankarna och väcker känslor av irritation och vrede, blir arg för varenda liten detalj, pappret på min energikaka eller Snickers går inte att öppna tillräckligt fort, en paus får bara vara några minuter, en hårslinga kittlar och är i vägen i ansiktet, rephelvetet hänger upp sig på flärpen på mina stegjärn, ta loss mig från replaget så jag kan gå helt fritt… dumma, för mig farliga och helt meningslösa tankar tränger sig på, men som tur är avstannar de och jag lägger fokus på det som är positivt och ger energi för att klara av den här vandringen. Stark, pigg och med ett steg i taget tar jag mig framåt. Känner verkligen urkraften inom mig. Först är målet uppåt sedan vänds det och målfokus blir nedåt/hemåt.
Jag tackar morgonsolens värmande strålar, skakar i hela kroppen där jag står och förbereder sista etappen mot slutmålet. Det är flera smala bergskammar som vi ska gå både upp och nedför, bara att lita på sig själv och sin förmåga. Höjden känns, huvudvärk och illamåendet kommer smygande. Tar en huvudvärkstablett.
Vi har haft fina acklimatiseringsdagar och jag har även fått utmanas på smal bergskam och branta snöpartier. Med vetskapen av att ha klarat av det under de senaste dagarna kan jag med en behaglig känsla i kroppen ta mig an sista delmålet, självaste kronan på drottningen, toppen på alpernas högsta berg! Hon är majestätisk och helt magiskt vacker.
Resan är aldrig klar förrän man är nere igen, så bara att vända på sina delmål som leder tillbaka till utgångspunkten.
Men först, jubla inombords och högljutt skrika, Vi klarade det!! Njuta av vidunderlig utsikt och hylla och glädjas med Andreas och Thomas för att vi har lyckats med det vi förutsatt oss!
Vi vet förstås att vi har många timmar framför oss innan denna dagsfärd är över, nedfärden börjar. Efter ca 12 timmars kroppsarbete kan vi pusta ut och se fram emot att kontakta barnen, titta på alla bilder och dela våra tankar och upplevelser med varandra. Jag tackar min kropp för turen den tagit mig!
Det är glädje och ger en euforisk lyckokänsla!
Varmt och hjärtligt TACK till min fantastiska familj som stöttar mig i allt jag ger mig på och Andreas och Thomas för att ni ville göra denna resa med mig. Ni gjorde upplevelsen till verklighet! Nu vänder vi blickarna framåt och mot nya upplevelser och erfarenheter. Vi lever livet tillsammans!
Tack till Marie Paradis som 1808 var den första kvinnan som besteg Mont Blanc och är en inspirerande pionjär!
Ta gärna del av vår upplevelse genom reseskildringen, klicka bara på bilden nedan.
Älskar när känslan av tid upphör, tankarna stannar för att återskapas mer begripliga och förnuftsmässiga, möter det inre mörkret och det ljusa, helt kristallklara inom mig. Allt blir tydligare och jag är Medveten.
Att vistas och vara aktiv i fjällvärlden är något alldeles speciellt för mig. Långa, fysiskt aktiva dagar på fjället gör gott i kroppen och själen.
Att bli ett med bergen och få andas, djupa, friska andetag. Det känns som jag möter mig själv och alla andra som berört mitt liv på något sätt, mäktig känsla! Den känslan önskar jag alla få möjligheten att uppleva.
Nu har det varit några dagars ”träning” inför resan till Chamonix och bestigningen av MontBlanc 4810 möh!
Jag och Andreas bestämde oss under midsommarhelgen för att åka mot Norge redan på söndagen för att få en extra dag. Vi hade redan bokat in oss i Turtagrö från måndag till torsdag i v. 26. Det blev Gjendesheim för att ta en tur upp över Besseggen (högsta punkten 1743 möh.) till Memurubu och tillbaka. En ansträngande tur på 25 km, men värd varenda millimeter.
Den fysiska och mental styrkan stärktes. Kroppen känns lätt, vital och stark!
I Turtagrö blev det tur upp till toppen av Fannaråken 2068 möh, sedan glaciärträning på Böverbreen och dagarna avslutades med Store Soleibotntindane 2083 möh.
Vädermässigt kunde vi inte få bättre dagar!!
Skön känsla infinner sig när kroppen har fått gå för full maskin, denna underbara ”Evighetsmaskin” som jag är oerhört tacksam över, sinnet är ljust och fyllt med positivitet! Bara att bevara känslan av Styrka, Glädje och Lätthet.
Det är sådana här tankar som far runt i huvudet på mig i detta nu. Sen var det det här med lätta ben och tom mage. Det är lätt att gå ned ett par kilo vid den här typen av aktivitet, men kanske inte så konstigt då energibalansen är svårare att hålla då matintaget blir mindre och den dagliga aktiviteten är större än vanligt vilket gör att det förmodligen blir ett energiunderskott (tror jag utan att veta!). Jag tycker jag är hyfsat kostmedveten och följer vetenskapen i ämnet, men är en livsnjutare, så jag utesluter inte all mat som kan tyckas ”onyttig” i dagsläget. Att hitta den där ”lagom” nivån känns rätt för mig. Tror inte på för mycket eller för lite av något för den delen! Men vad som är vad kan vara högst individuellt. Det som är mycket för dig, kan vara lite i mina ögon (eller tvärtom)!
