”Vad mod innebär, vet bara den som utsatts för fara”
Vad som upplevs som fara är väl högst individuellt skulle jag tro. Att utgå från sig själv, sina erfarenheter och tankemönster…
men som det allra mesta, är nya färdigheter träningsbart och snabbt kan jag själv flytta mina gränser och övervinna rädslor, få mental styrka och skärpa, som öppnar nya livslandskap med storslagna upplevelser.
Förberedelse, förberedelse och åter förberedelse…det är A och O för att lyckas med den här formen av upplevelse och bergsäventyr.
Min passion för att vistas bland bergen har utvecklats under tid och jag har stor dragningskraft ut i fjäll/alp och bergsmiljö.
Jag känner stor vördnad över att möta och få vistas i något helt övermäktigt!
Det är aldrig någon självklarhet att få nå toppen av ett berg, där råder naturens lagar som står över allt annat jag kan bemästra och så ska det vara. Det är kanske därför det är en så euforisk känsla när förutsättningarna är det allra bästa och naturen välkomnar mig för äventyr och oförglömliga upplevelser. Jag är tacksam över mitt liv och det jag får upptäcka hos mig själv och i min omvärld.
Jag slutar aldrig att förundras över människans kraft och styrka!
Beteenden kan alltid ändras om man själv vill och önskar. Men den inre, råa, urkraften som lurar under ytan den är mäktig att få ta del av. Jag kände den då jag fick äran att stå på Mont Blancs topp 4810 möh morgonen den 19 juli!
Det var det där med förberedelse…
Hjärna, hjärta och starka ben. Att lita på att jag kan!
Från tältet vid Refuge Tete Rousse 3167 möh – Mont Blanc 4810 möh – Nid d’Aigle (2372 m) – bergståget till Bellevue 1800 möh – kabinbana till Les Houches- bil tillbaks till Chamonix
I pannlampans sken…
Som att ta på sig solglasögon, känns som jag är i en annan värld, andra kanske ser mig som en annan person, eller så har jag själv gått in i ”bubblan” och stänger ute folk omkring mig. Rent magiskt att gå i mörkaste mörker och upptäcka vandringsleden med enbart pannlampan som ledstjärna.
Karlavagnen (Stora björnen) – en ständig följeslagare, då vet jag att alla är med! Det är en lite filosofisk tanke jag har sen pappa dog. Hans sista natt var stjärnklar och då han drog sitt sista andetag, tänkte jag att han nu färdas över himlavalvet och är en stjärna i Karlavagnen, kanske alla mina bortgångna släktingar och bekanta också finns med? Detta existerar enbart i mitt huvud, men hjälper mig att hämta kraft, energi och glädjas i livet.
Bland stjärnorna och högt bland bergen når jag ut i universum och där finns mitt livsrum! Jag andas frihet, total inre frid och kroppen är avspänd.
Den dubbla känslan. Målet är ingenting, vägen är allt! Eller målet är både upp och ned.
Hm, det är det där med att vara helt nuvarande. När jag planerar utmaningar som nosar på mina gränser är det lätt att vilja ha gjort allting på en gång, så att jag kan checka av att jag klarat av det. Vilket gör att själva vägen blir något att ta sig igenom, en transportsträcka som jag kommer få ett kvitto på, detta gick ju som jag tänkt mig!
Det är en konst och övnings sak att kunna njuta i stunden.
Målet är väl nånting? Klart det är, det ger just mig mening. Det är det som utmanar mig, ger erfarenheter och gör att jag utvecklas och förflyttar mina gränser.
Vila, vila, vila och sen dygna (!), ja inte blev det många minuters sömn natten mellan onsdagen och torsdagen v. 29! Utanför tältade flera andra som högljutt och glatt pratade hela kvällen.
Behövde inte de använda sin energi till annat eller kanske visa någon form av respekt till sina medtältare? Samtliga på den här platsen har nämligen i stort sett samma mål. Men det finns såklart flera olika sätta att ladda på. Alla blir inte introverta och sammanbitna. Vi hade allt några goa skratt i vårt tält också!
01.00, ljussken på himmelen, dimmigt ute vid toabesöket, börjar småregna, vi gör oss klara för avfärd, några andra har påbörjat resan mot alpernas vita snödrottning, Mont Blanc, vad händer, jo, himmelen öppnar sig och regnet öser ner och åskan bryter lös bland alptopparna, nej nej nej, detta var inte vad vi räknat med! Dagen innan strålade solen från klarblå himmel.
Var detta allt, skulle vi få ta vårt pick och pack och ta oss tillbaka till Chamonix?! Vi lägger oss åter i tältet, fullt påpaltade, till och med kängor och hjälmen är på!
Vi väntar, vädret kanske ändras och detta är något snabbt övergående, inte misströsta nu…
02.30, Thomas kikar ut från tältöppningen och säger- det börjar bli stjärnklart, då går vi eller?
En hundradels sekund tvekar jag, för jag har respekt för att gå i ”dåligt” väder på berget. Det hade verkligen inte varit en bra idé skulle jag bli varse, med facit i handen!
Klart vi ska påbörja vår resa mot toppen. Vi har nu många timmars ansträngning (ca 12) att se fram emot.
Börjar med att ta oss upp över en bergsrygg (Grand Couloir), med klättring på vissa partier där det är relativt brant, här är det varning för stenras. Det finns vajrar uppsatta som man kan koppla in sig i om man vill. Första delmålet är Refuge du Goûter . Där sätter vi på stegjärnen, kopplar in oss i replag och ser till att allt ser ok ut. Skulle tagit på mig mera! Svettig efter turen hit upp kändes det inte angeläget med mera kläder. Men på den här höjden har det inte regnat utan här ligger nu nysnö och vinden ligger på.
Kommer direkt upp på en bergskam som tar oss förbi Refuge du Goûter och sedan ut i detta vidunderliga snölandskap över Dome du Goûter , här upplever vi dagen gry och solen gå upp över bergstopparna, sagolikt och samtidigt helt overkligt!
Sakta, sakta tar vi oss framåt, uppåt, utför till vi når delmål två, en räddningsstuga, Vallot emergency shelter (4300 möh). Här klär vi på oss lite extra och försöker tvinga ner något att äta, tar en tugga av en energibar som bara växer i munnen, vattnet i slangen från camelbaken har fryst, får lite vatten av Andreas.
Tankarna går som i vågor, blir många och stora för att sen ebba ut och blekna, det blir tankefritt. Positiva stärkande tankar, jag fixar det här, jag känner mig pigg och stark, psyket pushar mig framåt, tacksamheten över familjen och livet, jag känner mig trygg och säker, känner hög tilltro till Andreas och Thomas och sen vänder tankarna och väcker känslor av irritation och vrede, blir arg för varenda liten detalj, pappret på min energikaka eller Snickers går inte att öppna tillräckligt fort, en paus får bara vara några minuter, en hårslinga kittlar och är i vägen i ansiktet, rephelvetet hänger upp sig på flärpen på mina stegjärn, ta loss mig från replaget så jag kan gå helt fritt… dumma, för mig farliga och helt meningslösa tankar tränger sig på, men som tur är avstannar de och jag lägger fokus på det som är positivt och ger energi för att klara av den här vandringen. Stark, pigg och med ett steg i taget tar jag mig framåt. Känner verkligen urkraften inom mig. Först är målet uppåt sedan vänds det och målfokus blir nedåt/hemåt.
Jag tackar morgonsolens värmande strålar, skakar i hela kroppen där jag står och förbereder sista etappen mot slutmålet. Det är flera smala bergskammar som vi ska gå både upp och nedför, bara att lita på sig själv och sin förmåga. Höjden känns, huvudvärk och illamåendet kommer smygande. Tar en huvudvärkstablett.
Vi har haft fina acklimatiseringsdagar och jag har även fått utmanas på smal bergskam och branta snöpartier. Med vetskapen av att ha klarat av det under de senaste dagarna kan jag med en behaglig känsla i kroppen ta mig an sista delmålet, självaste kronan på drottningen, toppen på alpernas högsta berg! Hon är majestätisk och helt magiskt vacker.
Resan är aldrig klar förrän man är nere igen, så bara att vända på sina delmål som leder tillbaka till utgångspunkten.
Men först, jubla inombords och högljutt skrika, Vi klarade det!! Njuta av vidunderlig utsikt och hylla och glädjas med Andreas och Thomas för att vi har lyckats med det vi förutsatt oss!
Vi vet förstås att vi har många 
timmar framför oss innan denna dagsfärd är över, nedfärden börjar. Efter ca 12 timmars kroppsarbete kan vi pusta ut och se fram emot att kontakta barnen, titta på alla bilder och dela våra tankar och upplevelser med varandra. Jag tackar min kropp för turen den tagit mig!
Det är glädje och ger en euforisk lyckokänsla!
Varmt och hjärtligt TACK till min fantastiska familj som stöttar mig i allt jag ger mig på och Andreas och Thomas för att ni ville göra denna resa med mig. Ni gjorde upplevelsen till verklighet! Nu vänder vi blickarna framåt och mot nya upplevelser och erfarenheter. Vi lever livet tillsammans!
Tack till Marie Paradis som 1808 var den första kvinnan som besteg Mont Blanc och är en inspirerande pionjär!
