Människan ur ett moraliskt perspektiv eller våra mänskliga tillkortakommande?

Varför tänker jag på just detta en fredagsmorgon? Kanske för att likgiltigheten kryper på då inte kroppen känns på topp, en liten lurig virus har krupit in och verkligen stör med sitt framkallande av yrsel, värkande leder och dålig ork. En känsla jag verkligen inte gillar! Mitt vardagsmantra är;
FRISK, LÄTT & STARK vilket får mig att känna mig väl till mods, skapar energi och lust.

De sju dödssynderna då, tydligen begrepp inom katolicismen. Jag är inte religiös och jag tror inte på någon Gud eller att jag måste följa regler som några män (tror jag det var i alla falla) skrivit om för länge sedan. Däremot kan jag reflektera över det filosofiska tänkandet som förs fram i det skrivna ordet och det intresserar mig.

Jag tror på LIVET, mig själv och naturens lagar.

De sju dödssynderna och även dygderna som tagits fram och de man talar om är:

• Högmod-  Man har en alltförstor självuppskattning och självhävdelse. Är motsatsen till ödmjukhet som är en dygd.
• Girighet-  överdrivet begär av att samla ägodelar förenat med överdriven sparsamhet, vinningslystnad eller snikenhet. Motsatsen är Generositet.
• Lust- längtan efter något som ger stor tillfredsställelse. Dess motsats skulle vara kyskhet. Detta handlar då om det sexuella planet.
• Avund- en känsla som uppstår när en person saknar någon annans (förmodad) överlägsna egenskap eller prestation. Medmänsklighet är motsatsen och betraktas som en dygd.
• Frosseri- att överkonsumera något. Motsatsen är måttfullhet.
• Vrede- en känsla som uppstår efter att ha blivit exempelvis sårad, kränkt eller förnekad och det finns en tendens att ödelägga det genom hämnd.  En vanlig känsla som innebär en stark obehaglig och känslomässig reaktion på upplevda trakasserier. En dygd är tålamod.
• Lättja- kan innebära lathet och passivitet. Motsatsen är flit och anses vara en dygd.

Visst kan det vara riktlinjer för att skapa den ”perfekta människan” ur ett etiskt/moraliskt perspektiv. Vem är då Jag och vilka egenskaper tycker jag om hos andra? Skulle jag välja några av egenskaperna eller ”synderna” ovan som jag ser som mycket negativa och som jag själv vill undvika, så är det framförallt Girighet, Avund och Frosseri.

Jag tycker inte om att det blir för mycket av någonting vare sig det är pengar, makt, arbete, människor, mat, träning, materiella ting eller uppvaktning mm. När det blir för mycket tar det udden ur känslan av välbehag och glädje.

Avund, en känsla att jobba med. För visst jämför jag mig med andra och ibland kan det där lilla stinget i hjärttrakten komma då jag läser eller hör någon annan ha uppnått något som kanske står högst upp på min egen önskelista! Avund skapar även känslan av skam och skuld. Skam för att jag överhuvudtaget kan tänka och känna just så i en situation. Skuld över att jag själv kan prestera bättre eller bara nöja mig med det jag har eller gör och känna tacksamhet över det. Däremot tycker jag mycket om generositet, människor som bjuder på sig själva utan att kräva något tillbaka och som inte är snikna och bara vill roffa åt sig. Jag har svårt för uttryck som ”Gratis är gott”.  Tycker det ligger mycket girighet i det och jag har stött på flera personer som nyttjat detta genom åren.

Jag tror på att ”ge och ta” och att det skapar positiva, vänliga och goda kontakter mellan människor.

Jag har långt kvar till att bli den ”perfekta människan”, men jag har i alla fall grunnat på vissa egenskaper som jag vill förstärka hos mig själv och förmedla till mina medmänniskor.

Nu känner jag mig genast lite piggare och kanske har jag  kunnat tränga undan det illvilliga viruset. Tänker mig FRISK så det blir en härlig helg, kanske i Lättja!

Livrädd eller Dörädd? Att Älska Livet som det är, varje dag.

Ibland far tankarna i väg särskilt efter att ha fått prata med inspirerande människor. Igår hade jag den fina möjligheten att få äta lunch med Malin (malindannehall.se) en fantastisk kvinna som verkligen ger mig saker att fundera över och ger mig energi till handling.

Tack Malin för att Du är Du! 

Bilden överst (tagen på väg från Jostedalen, Norge) symboliserar för mig, Livets Möjligheter. Det finns alltid platser/miljöer/människor som ger det där lilla extra som behövs för att växa och utvecklas som person, som ger livet näring, där livskraften fylls till bredden, som ger inre ro och harmoni, som gör livet enkelt, som är ögonöppnare för vad som är viktigt och värt att investera i, det som ger genuin glädje och där lyckorus kan infinna sig, gör sinnet lätt och tankarna positiva, sätter perspektiv, som suddar ut rädslan, där mina tankar och ord får vara mina egna, där jag vågar visa vem jag är till mer än 70 procent, där mina hemliga rum kan öppnas upp (inte alla så klart!), där tryggheten bor, där någon delar mina värderingar och synsätt, där ingen dömer, som ger energi och kärlek…

Funderade igår kväll över de där två uttrycken i rubriken. Jag hör allt som oftast och givetvis säger jag det själv, att jag är livrädd över något. Katastroftankarna när de är som störst, t.ex. jag är livrädd för att krocka med bilen, att det börjar brinna där jag bor, livrädd över att mista någon i min närhet osv. Men är jag verkligen livrädd då? Eller är jag kanske dörädd, alltså rädd för att katastrofen är så stor att jag eller någon annan dör på kuppen, eller är jag livrädd? Rädd för att mista det pågående livet?

Jag vill verkligen inte vara rädd för livet om jag vänder på det, men döden skrämmer mig (som jag nämnt tankar om i tidigare inlägg). Varje dag värnar jag om LIVET och kommer att göra mitt bästa för att den här dagen blir givande och väl omhändertagen. Mitt eget ansvar som i så mycket annat!

Måste avsluta med en reflektion som jag gjorde då jag läste nedanstående ord. Det här stämmer på mig och det jag just nu gör, skriver för att utvecklas, få insikt och lära känna MIG själv bättre!

”Jag skriver inte dikter utan att skapa mig själv, mina dikter är för mig vägen till mig själv”

Av Edith Södergran, finlandssvensk författare (1892-1923)

Med Livets Mening i tankarna

För mig är det verkligen inspirerande med människors tankar och hur vi människor ser på saker utifrån olika synsätt och infallsvinklar. Jag blir inspirerad av TV program som Anna Lindmans, ” Meningen med livet” där hon ställer frågan till åtta kända personer;

– Vad är meningen med allt?

Det får även mina tankar att sätta fart, ibland är det lite trögt i början av tankekedjan, men med lite hjälp på traven släpper det och det känns skönt när tankarna flödar fritt, luftigt och stort.

Senast jag såg på programmet var Bodil Jönsson med. För mig en ikon då det gäller bland annat ”Tankar om Tid”. Hon har verkat som fysiker och professor på Lunds Universitet. En mycket intressant person att lyssna på och få ta del av det skrivna ordet från.

Hennes reflektion över trädens årsringar och att det inom henne också finns årsringar där de tjockare för henne inneburit lite kämpigare år som varit mer strävsamma, där inte livet riktigt ”gått som på räls”. Hon nämner även Tage Danielsson som vardagsfilosof och vilken betydelse hans ord och iakttagelser haft för henne.

Om eventuella rädslor för döden och att vi enbart kan se döden ur ett livsperspektiv. Spännande reflektioner i min mening. Jag kan väl erkänna att jag har vissa rädslor gällande döden i nuläget. Jag ser det som ändstationen, slutgiltigheten, en sorg över att mista livet, tänker på smärta och lidande, ensamheten av att mista dem jag älskar…Men just nu är jag livs levande!

Att se livet som ett, Lekfullt Allvar eller som en Allvarsam Lek fångade mitt intresse alldeles extra. Och som Bodil själv nämnde i slutet av programmet då hon beskriver livets mening mer som en känsla…mycket att fundera på alltså, om jag själv vill och önskar förstås. Men det är oundvikligt för mig att inte tänka vidare i dessa banor som presenterats i programmet.

Min inre värld med mina tankar kanske är helt skild från andras vilket jag också måste ha förståelse för i samtal och umgänge med mina medmänniskor.

För mycket av något tror jag inte på, när det gäller något alls faktiskt! Såklart kan det bli för mycket tankar och snärjiga sådana, för mycket folk, för mycket information, för många människor…ja till och med för mycket av hälsobudskap och andra budskap som ibland inte tar mig närmre någon slags sanning.
För vad är sant? En annan intressant fråga att ställa kanske?

Livets mening kanske även kan vara KÄR-LEK
och att finna välmåendekänslan,
Frisk och Stark – Lycklig och Glad?

Jag tror att det är viktigt att fundera över den här typen av frågeställningar för att kunna komma närmre sig själv och att kunna lita på sin egen förmåga till handling i livet. Att aldrig tillåta sig bli ett offer för omständigheterna. Det är lärande. Ibland gör livsfärden rejält ont och det är tungt och motigt, men ljuset kommer alltid tillbaka och livet känns enkelt och fantastiskt!

Jag tänker mig livet som en gigantisk bergskedja. Det är värt slitet när man övervunnit och bemästrat ett motigt uppförslut, i slutändan finns alltid en ny erfarenhet och en (storslagen) upplevelse och i nedförsbacke går allting lätt, det nästan bara rullar på…

Ingen annan människa kan veta hur jag ser på mig själv och mitt liv (om ingen är tillräckligt intresserad och frågar förstås!).  Min person, mitt jag är i ständig förändring och utveckling. Vilken riktning och känsla eftersträvar just JAG?

Känslan av att befinna sig på rätt plats, med rätt personer, i rätt sammanhang…den känslan har för mig varit svårare än man kan tro, men när den infinner sig vet jag exakt i vilket sammanhang jag befinner mig.
Vet Du?

Lite tankar en gråmulen och regnig lördag…det är mysigt med regnet utanför fönstret…

Det jag vet med säkerhet är att jag själv bär ett betydande ansvar för mitt eget LIV och det har en stor mening i sig självt!