Livrädd eller Dörädd? Att Älska Livet som det är, varje dag.

Ibland far tankarna i väg särskilt efter att ha fått prata med inspirerande människor. Igår hade jag den fina möjligheten att få äta lunch med Malin (malindannehall.se) en fantastisk kvinna som verkligen ger mig saker att fundera över och ger mig energi till handling.

Tack Malin för att Du är Du! 

Bilden överst (tagen på väg från Jostedalen, Norge) symboliserar för mig, Livets Möjligheter. Det finns alltid platser/miljöer/människor som ger det där lilla extra som behövs för att växa och utvecklas som person, som ger livet näring, där livskraften fylls till bredden, som ger inre ro och harmoni, som gör livet enkelt, som är ögonöppnare för vad som är viktigt och värt att investera i, det som ger genuin glädje och där lyckorus kan infinna sig, gör sinnet lätt och tankarna positiva, sätter perspektiv, som suddar ut rädslan, där mina tankar och ord får vara mina egna, där jag vågar visa vem jag är till mer än 70 procent, där mina hemliga rum kan öppnas upp (inte alla så klart!), där tryggheten bor, där någon delar mina värderingar och synsätt, där ingen dömer, som ger energi och kärlek…

Funderade igår kväll över de där två uttrycken i rubriken. Jag hör allt som oftast och givetvis säger jag det själv, att jag är livrädd över något. Katastroftankarna när de är som störst, t.ex. jag är livrädd för att krocka med bilen, att det börjar brinna där jag bor, livrädd över att mista någon i min närhet osv. Men är jag verkligen livrädd då? Eller är jag kanske dörädd, alltså rädd för att katastrofen är så stor att jag eller någon annan dör på kuppen, eller är jag livrädd? Rädd för att mista det pågående livet?

Jag vill verkligen inte vara rädd för livet om jag vänder på det, men döden skrämmer mig (som jag nämnt tankar om i tidigare inlägg). Varje dag värnar jag om LIVET och kommer att göra mitt bästa för att den här dagen blir givande och väl omhändertagen. Mitt eget ansvar som i så mycket annat!

Måste avsluta med en reflektion som jag gjorde då jag läste nedanstående ord. Det här stämmer på mig och det jag just nu gör, skriver för att utvecklas, få insikt och lära känna MIG själv bättre!

”Jag skriver inte dikter utan att skapa mig själv, mina dikter är för mig vägen till mig själv”

Av Edith Södergran, finlandssvensk författare (1892-1923)