Med önskan om en avkopplande och mysig Jul och ett riktigt Gott 2019!
Fotot taget på Besseggen, Norge 2018
Rättigheter-Skyldigheter och Gott-Ont
Ibland funderar jag och lurar på vad som egentligen rör sig i mitt huvud!
Just nu är det vad bilden försöker visa, människans konst att balansera de lite större frågorna. Att kunna se konsekvenser av det egna handlandet, det är minsann inte alltid så enkelt!
De mänskliga rättigheterna bygger på en övertygelse om att alla människor är födda fria med lika värde och det gäller för alla människor, över hela världen. Olika aktörer som, regeringar, organisationer och det civila samhället jobbar tillsammans för att motverka kränkningar och för att skydda utsatta människor. De verkar t.ex. för att avskaffa extrem fattigdom, minska ojämlikhet och orättvisa, samt lösa klimatkrisen fram tills år 2030. Det finns 17 globala mål som tagits fram för hållbar utveckling. FN är den största internationella aktören som jobbar med just mänskliga rättigheter.
Det är verkligen läsvärt att ta del av de mänskliga rättigheterna och de 17 globala målen. Viktig kunskap att förstå vilket arbete som görs inom olika områden.
Vad har vi människor för skyldigheter då? Visst vi har lagar och regler som tagits fram för att efterföljas. Det ställs krav på oss i det samhälle vi lever i och är en del av. På arbetsplatsen har vi också skyldigheter, som att följa de lagar och riktlinjer som är framtagna. I familjelivet och partnerskapet har vi också lagar och juridiska aspekter som spelar in.
Att vara en god människa och medmänniska vad innebär då det?
Hur vi beter oss mot varandra har verkligen betydelse. Visst beteende bör uppmuntras annat inte. Hur vill du vara som människa och vad innebär det egentligen att vara en individ i det stora hela? Vem är du eller vill vara i den här världen? Vad verkar du för?
Själv tror jag på vänlighet, kunskap, hjälpsamhet, att visa respekt, det egna ansvaret, humor och nyfikenhet.
Jag kan också bli irriterad på min omgivning då jag inte uppskattar andras beteenden, jag kan rent av bli förbannad på egoism, individer som inte kan anpassa sig, regelöverskridare, elakheter, maktmissbruk och personer som enbart ställer krav på omgivningen utan att själva bidra med något, girighet och avundsjuka (kanske de två dödssynderna jag tycker sämst om!) mm. Låter som jag har en sinneslåg dag med orättvisa tankar om mina medmänniskor, men så är det inte! Tid för reflektion bara och det är inte dumt.
Jag slutar aldrig att förundras över mänskliga beteenden, även mina egna!
När gör jag egentligen en god gärning då? Det är lurigt att veta tycker jag, för det är inte alltid den goda gärningen verkligen blir god i slutändan! Det var det där med konsekvenstänkande och att kunna se helheten. I första anblicken kanske jag tror att jag gör något gott, men så visade det sig från en annan sida. Jag har egentligen många exempel att ge här. Blev rejält lurad av en transperson en gång, inget ont om transvestiter, men han var inte god i sin gärning och ville ”komma ut” på ett felaktigt och olagligt sätt, men det är en historia i sig. Han blev anmäld för stöld bland annat. Jag glömmer honom inte så länge jag kommer att minnas, kanske inte mina dåvarande kollegor heller!
Men eftersom tiggeri är ”på tapeten” så är det något jag funderar över. Jag tror eller är övertygad om att det går att hjälpa dessa människor på annat sätt än att ge en slant utanför t.ex. mataffären.
Jag vill aldrig känna mig lurad och jag vill bidra till ett gott ändamål.
Jag ger inte pengar till tiggare då jag inte vet vad det är för en individ jag har framför mig. Vem är den här personen och vad går mina pengar till? Jag vill inte uppmuntra individer som har beteenden som inte är önskvärda i mina ögon. Våld och maktmissbruk, kränkningar av olika slag och nedsättande syn på kvinnor är något som jag ogillar starkt och som jag anser inte får förekomma. Jag är medveten om den utsatthet som finns, men har även en annan bild och erfarenhet av hur verkligheten kan se ut och förhålla sig. Jag är inte en kall och hård person, utan värnar om andras livskvalitet, välbefinnande och levnadsvillkor.
Det är inte alltid det är som vi tror att det är!
Jag vill vara en god, medveten medmänniska som fattar beslut som är gynnsamt för varje individ och som skapar tilltro för mig som person. Tillit är något som det är brist på i vårt samhället och det är något som vi måste få tillbaka och värna om. Det skapar hälsosamt och socialt samhällsklimat tror jag. Lite reflektion och ställningstagande, att skriva är ett sätt att få en bild över de tankar som rör sig där uppe i mitt ”hjärnkontor”.
Kanske tänker jag på det här ämne just nu när julen närmar sig med stormsteg då vi ska umgås, visa varandra kärlek och värme och förhoppningsvis göra en och annan god gärning!
Vi måste våga prat om Allt
Tid för reflektion i ”sjuksängen”.
Tack svärmor för en uppfriskande bok! Vad bra att jag fick tid att läsa den nu när jag legat nedbäddad och varit sjuk några dagar.
Men det finns ju inte något ont som har nåt gott med sig har jag hört!
Den där känslan av likgiltighet har smugit sig på här i mitt utplanade sängläge, så det var dags att ta sig an något som lyfter sinnet till ljusare nivåer och det har den här boken hjälpt mig med. Tänk vad öppenhjärtliga vissa personer är och vågar dela med sig av sitt innersta och dessutom få mig att reflektera över de existentiella frågorna som tas upp. 
Författaren av den här boken, Cecilia Gustavsson har verkligen vågat ställa frågor som går till djupet med existentiella livsfrågor. Allvar, humor, självreflektion, det gick inte undgå att dra på ”smilbanden” åt deltagarnas resonemang.
Livet är verkligen ett Livs-Förändrande-Äventyr!
Det är berikande att få ta del av andras tankar, erfarenheter och beteenden och själv få reflektera över mina egna. Det är lärande och ger perspektiv på livet.
Livet är Ändligt vilket ger mig drivkraft att försöka göra varje dag meningsfull.
Men jag citerar Bette Davis
”Att åldras är inget för veklingar”
Kan varmt rekommendera ta del av den här boken!
Framtidstro och optimism
Tusen lyktor för barns rättigheter
Igår tändes det ljus på stortorget i Ängelholm för att uppmärksamma barnkonventionen. Förra året vid samma tid gjordes samma sak (se gärna inlägget från 2017, ibland förundras jag över det jag själv har i huvudet, det som sedan kommer ut via text). Barn har själva gjort samtliga lyktor som tändes då mörkret inföll. En härlig eftermiddag tillsammans med Andreas och barnbarnet Agnes avlutades med en stund på torget för eftertanke. Dotter Lisen och Phille var också med. Barnen tillhör framtiden!
Att få se en ny individ utvecklas från första dagen är överväldigande och privilegierat. Det ger många lyckliga ögonblick och magiska upplevelser. Barn ska utvecklas med en ljus framtidstro där optimism råder tycker jag. Vi mottar dagligen kaostänk från alltför många kanaler vilket inte är helt bra för vår existens enligt mig.
Jag tror att vår hjärna är gjord för att peppas med positivitet och lösningsfokus för att vi överhuvudtaget ska kunna förändra något i ”rätt” riktning och kunna må väl själv.
Jag är medveten om att barns utveckling hänger väl samman med den miljö och i de sammanhang det befinner sig i. Vi vuxna som förebilder har en oerhört betydelsefull roll i att få individen att växa som person, tro på sin egen förmåga, stärka positiva beteenden och värderingar.
Att finnas tillhands, lyssna aktivt och vara närvarande är viktigt och det är något jag själv som farmor vill eftersträva!
KÄRLEK- ett av det stora med hela livsresan!
Att fånga ögonblicken av total närvaro är storslaget!
Att prova något nytt, Novellskrivande!
Tänk vad vissa saker kan kittla inspirationsnerven!
Det var en tid sedan jag fick en oanad drivkraft då jag läste en rubrik på sociala medier. Hm, jag är inte den personen som letar mig fram och söker inspiration på just den platsen vanligtvis. Men, jag är inte sämre än att då och då kunna kika in på Facebook. Jag måste ju hänga med min samtid.
Jag tänker ofta på pappa som introducerade mobilen för mina barn, Jalle & Lisen, då de var alldeles för unga tyckte jag! Själv lärde han sig aldrig sms:a, men kunde läsa ett sms som tur var. Han lärde mig att det är inte nödvändigt att följa med den ”stora massan” på allting, att inte vara ”lättköpt” och att det är bra att ta del av det man själv känner är viktigt och inte låta andra styra. Han var klok min pappa!
Att sålla i alla budskap, framtagen teknik och reklam kan kosta både tid och kraft vilket också kräver att jag själv har kunskap!
Nu var det en tävling som triggade igång mig för skrivande. Jag har aldrig skrivit en fiktiv novell, men det lockade verkligen fram min lust. Fick gnugga de små grå för att komma på ett ämne som skulle ha titeln ”Nära Ögat”. Till slut kom jag på att jag som farmor skulle kunna skriva om ett uteäventyr tillsammans med mitt första barnbarn. Det blev en mix av mina egna upplevelser genom åren.
Jag är amatör inom området, men som sagt triggade det igång skrivarlusten. Jag har alltid varit motiverad till tävling, men hatar (är ett mycket starkt ord) verkligen att förlora.
Att bli bedömd eller slagen av andra känns som ett grymt nederlag. Men som tur är kan jag själv välja att tro på min egna förmåga och fortsätta gå helt min egen väg!
Jag har döpt om min novell och med den vill jag hylla att jag har privilegiet att vara farmor. Orkar du läsa, så kommer den i sin helhet här.
Första tältäventyret
De orange- och silverfärgade tältpinnarna ligger utspridda på det daggvåta gräset och tältet har vecklats ut för att sättas upp bakom den brunfärgade sommarstugan med blå fönsterfoder.
Det ska bli din första natt i tält.
Vi blickar upp mot skyn och ser höga tall- och grantoppar, en liten ekorre klättrar ivrig upp i ett av träden. En myggsvärm drar förbi. Det börjar skymma och långt där borta skymtar havet som krusar sig lätt, terrängen är kuperad och i kohagen går kvigorna, betar och idisslar.
Omgivningen är idyllisk och rogivande.
Kvällsdoften letar sig in i näsborrarna med en mild doft av kaprifol och fuktigt gräs. Det är skönt att med bara fötter känna den kalla marken mot huden.
Tältduken luktar unket och ovädrat, men ger en känsla av välbefinnande och inombords väcks lugnet.
Vi drar upp blixtlåset på absiden och kikar in i vår ombonade sovalkov. Våra liggunderlag är på plats och sovsäcken är utrullad. Kudde klarar vi oss utan, vi rullar ihop en fleecetröja som funkar bra.
Här ska bara du och farmor sova i natt.
Spänningen och det kommande äventyret i tält känns i luften. Iklädda underställ kryper vi ner i sovsäcken och drar igen dragkedjan.
Mysigt!
Vi vänder våra huvuden mot varandra och våra bruna och blåa ögon möts. Vi lyssnar till ljudet utanför. Det susar i träden, det börjar blåsa lite, det drar i tältduken.
Farmor, kan du några sagor?
Hm, jag vet inte om farmor är så bra på sagor, men jag kan berätta om ett spännande äventyr som några vänner fick vara med om bland bergen.
Det kanske är lite läskigt förstås?!
Berätta, berätta!
Det var tre ”bästa” vänner som hade bestämt sig för att försöka ta sig upp på ett högt, högt berg och de tältade precis som vi gör nu.
Det var mycket stenigt där de skulle slå upp sitt tält. Det var knöligt och hårt under ryggen där de låg och väntade på att få gå mot toppen. Runt omkring tältade många andra och de lagade mat, pratade och skrattade högt. Det var inte lätt för dem att somna minsann!
Tur vi ligger här och har det gott du och jag.
Klockan hade passerat ett på natten då de kikar ut genom tältöppningen och ser ljussken runt omkring bland bergen. Vad kan det vara, undrar de?
Vännerna går ut för att se efter vad det kan vara för något och samtidigt går de på toaletten. Det är grynigt i luften och dålig sikt. Börjar regna så smått när de kommit tillbaka till tältet. De tar ändå på sig alla kläder som de ska vandra i, hjälm, pannlampa, kängor, klättersele, ja allt är på. Men då, bryter åskan lös och det är ett kraftigt dånande ljud bland bergen och blixtarna lyser upp hela himlen. Det var det som orsakade ljusskenet de sett tidigare!
Alla tre skyndar sig in i tältet igen och lägger sig med alla kläderna på för att vänta och se om vädret kanske bättrar sig. Hjälm och kängor i tältet?!
De blir lite rädda och ängsliga, för det är otäckt när vädret är ”dåligt” i fjällen och bland bergen.
Vännerna ligger även och tänker på lavinen de såg rasa ner för en bergssida och det stora stenarna som föll i närheten igår.
Är det farligt med ”dåligt” väder farmor?
Jo, det kan det allt vara! Naturens krafter är oerhört mäktiga och de måste vi ha respekt för, vi människor.
Till fjälls och bland bergen vill man helst ha god sikt för att se var man går. Det är viktigt att kunna läsa och se kartan också. Att ta med sig extra kläder är bra, om vädret växlar, det kan t.ex. bli både kallt och blåsigt. Det är viktigt att förbereda sig och ha kännedom om det man ska göra helt enkelt.
Fortsätt berätta nu farmor.
Vännerna tror att deras äventyr är över och att de måste vända tillbaka hemåt och planera för en ny resa en annan gång.
Men det som är bra med fjällvädret är att det kan skifta fort!
Efter en timmas väntan i tältet kikar de ut från tältöppningen och då är det stjärnklart! Karlavagnen, ett mönster av starkt lysande stjärnor som ingår i stjärnbilden ”Stora Björnen” finns precis ovanför deras huvuden.
De blir så glada att de nästan studsar upp från liggunderlaget, de trängs och snubblar ut från tältet.
Farmor, kan vi se några stjärnor nu? Vi tittar ut och riktar blicken mot himlavalvet. Det är molnigt, men en och annan stjärna kan vi se bortom molnen. Vi vrider våra huvuden och letar i universums rum. Och där, där, ser du, fyra plus tre stjärnor?
Vi ser Karlavagnen och mitt hjärta blir varmt, ja, nästan glödhett av glädje. Jag blir rörd till tårar av barnbarnets iver och nyfikenhet.
I ljusskenet från pannlamporna börjar vännernas klättring upp mot den höga bergstoppen. Det är mörkt, men månen och stjärnorna lyser upp deras väg. Nästan hör man dem säga;
– Bara följ bergsryggen och gå ”rakt på” så kommer allt gå bra!
Sakta, sakta går de, för på hög höjd bankar hjärtat fortare för att musklerna ska få syre och orka jobba.
Efter att ha klättrat uppför en brant bergsvägg kommer de till en glaciär, ett stort, stort snö– och isområde.
Här måste de sätta på stegjärn på sina kängor för att få bra grepp när de går i snön, de knyter in sig med rep för att kunna rädda varandra om någon skulle falla i en spricka t.ex. eller ramla där det är mycket brant.
Det här är något man måste lära sig innan man ska ut på sådana äventyr!
Det är kallt och har snöat, så vännerna huttrar lite och tänker att de borde tagit på sig lite mera. Solen går snart upp, men det dröjer lite än. De håller igång kroppen, går sakta och rör på fingrar och tår för att hålla sig varma.
De tar sig igenom ett fantastiskt snölandskap med djupa sprickor, grottor och fina formationer.
Solen går upp bland bergen och färgar snön eldfärgad, orange. Runt omkring ses snöklädda bergstoppar som bildar fantastiska mönster. Långt, långt där nere vaknar en by till liv.
Deras tankar är positiva och pushar dem framåt och uppåt. De känner sig tacksamma över att få göra det här äventyret tillsammans och de tänker på sina familjer där hemma.
De går länge, länge och träffar på några andra som också är på väg mot toppen.
Nu blir berget bara brantare och brantare, smalare och smalare!
Plötsligt händer det som inte får hända! En person som går en bit framför vännerna tappar fotfästet och ramlar handlöst utför berget och de ser honom försvinna bakom krönet.
Han har gått helt ensam, så han har ingen som kan hjälpa honom.
Var tog han vägen?
De hör någon som högt skriker, HJÄLP, HJÄLP!
Vännerna ser honom när det kommer fram till stället där han föll. Han hänger sig krampaktigt fast med sin isyxa och har sparkat in stegjärnen i snön. Hans kropp darrar av köld och rädsla.
Under honom är det flera hundra meter ned till marken, eller rentav tusentals! Han måste hålla sig fast allt han kan.
Under fallet har han skadat sitt högra ben, det blöder och det är en stor reva i byxbenet.
De tre får kontakt med honom och pratar lugnande till honom och säger att han ska följa instruktionerna som ges.
Efter många försök klarar de tre säkrade vännerna att dra upp honom med hjälp av deras rep.
Puh, det var nära ögat, det kunde ha gått riktigt, riktigt illa!
Killen hade inte haft orken att hänga kvar så länge till och hans skadade ben gör mycket ont. De pratar med honom, lägger tryckförband på hans ben och klär på honom mera kläder för att han ska kunna hålla sig varm. De ringer och kallar dit fjällräddningen.
Solen stiger på himlen och värmer deras frusna kroppar. Vännerna kan äntligen pusta ut när de ser helikoptern lyfta. De vet att killen kommer att klara sig bra. Han är i säkerhet nu och kommer att få vård på lasarettet.
De funderar en kort stund på om de ska vända tillbaka nedåt, men toppen är nära nu.
De beslutar att fortsätta sin färd, MOT TOPPEN!
Känslan av ren urkraft gör sig till känna hos alla tre och den sista etappen mot toppen upplever de helt magisk och oslagbar.
Vännerna når bergets högsta punkt, de jublar och skriker ut sin glädje. VI KLARADE DET, skriker de tillsammans! Utsikten kan de inte beskriva med ord. Inte ett moln på himlen, sikten är den bästa möjliga och de ser hur långt som helst!
De är överens om att det här är det bästa äventyret någonsin och de kommer alltid känna glädje tillsammans när de tänker tillbaka och pratar om det. Även lite pirr i magen skulle jag tro.
Sover du?
Din hand vilar mot min och vi somnar till ljudet av vinden i trädkronorna och ett rogivande duggregn mot tältduken.
Vårt äventyr har bara börjat.
Sommar och Semester 2018
Värme, Gemenskap och Äventyr, summan av en härlig sommar!
Med känsla av glädje och att ”Må som allra Bäst” är det nu dax för mig att göra mig själv påmind om alla härliga minnen och upplevelser från den här sommaren. Det gör sinnet ”lätt” och tankarna upplyftande. Solen har värmt kropp och själ sedan i maj månad. En sommar inte lik någon annan!
Ett axplock av upplevelser:
- Besök hos bror och Maya i Tidaholm
- Flera turer till ”landet”, sommarstugan i Kristevik
- Midsommarfirande i Kristevik, med golfrundor, träning, go mat och samvaro
- Träning i Norge, Gjendesheim, Besseggen, Turtagrö
- Poolparty och firade Philles födelsedag
- Chamonix och bestigning av Mont Blanc, helt magiskt!
- Övernattning på Fars Hatt i Kungälv med besök på Marstrand
- Smöge
ntur med hela familjen - Många besök på Kullaberg
- Mat och bad på stranden i Ängelholm
- Kräftskiva hos Lisen och Phille med familjerna samlade
- 5-kamp på Liseberg och övernattning i ”Götet”
Och mycket, mycket mer…
Meningsfulla dagar med välmående och njutbarhet!
Mont Blanc 19 juli – The Goûter Route
”Vad mod innebär, vet bara den som utsatts för fara”
Vad som upplevs som fara är väl högst individuellt skulle jag tro. Att utgå från sig själv, sina erfarenheter och tankemönster…
men som det allra mesta, är nya färdigheter träningsbart och snabbt kan jag själv flytta mina gränser och övervinna rädslor, få mental styrka och skärpa, som öppnar nya livslandskap med storslagna upplevelser.
Förberedelse, förberedelse och åter förberedelse…det är A och O för att lyckas med den här formen av upplevelse och bergsäventyr.
Min passion för att vistas bland bergen har utvecklats under tid och jag har stor dragningskraft ut i fjäll/alp och bergsmiljö.
Jag känner stor vördnad över att möta och få vistas i något helt övermäktigt!
Det är aldrig någon självklarhet att få nå toppen av ett berg, där råder naturens lagar som står över allt annat jag kan bemästra och så ska det vara. Det är kanske därför det är en så euforisk känsla när förutsättningarna är det allra bästa och naturen välkomnar mig för äventyr och oförglömliga upplevelser. Jag är tacksam över mitt liv och det jag får upptäcka hos mig själv och i min omvärld.
Jag slutar aldrig att förundras över människans kraft och styrka!
Beteenden kan alltid ändras om man själv vill och önskar. Men den inre, råa, urkraften som lurar under ytan den är mäktig att få ta del av. Jag kände den då jag fick äran att stå på Mont Blancs topp 4810 möh morgonen den 19 juli!
Det var det där med förberedelse…
Hjärna, hjärta och starka ben. Att lita på att jag kan!
Från tältet vid Refuge Tete Rousse 3167 möh – Mont Blanc 4810 möh – Nid d’Aigle (2372 m) – bergståget till Bellevue 1800 möh – kabinbana till Les Houches- bil tillbaks till Chamonix
I pannlampans sken…
Som att ta på sig solglasögon, känns som jag är i en annan värld, andra kanske ser mig som en annan person, eller så har jag själv gått in i ”bubblan” och stänger ute folk omkring mig. Rent magiskt att gå i mörkaste mörker och upptäcka vandringsleden med enbart pannlampan som ledstjärna.
Karlavagnen (Stora björnen) – en ständig följeslagare, då vet jag att alla är med! Det är en lite filosofisk tanke jag har sen pappa dog. Hans sista natt var stjärnklar och då han drog sitt sista andetag, tänkte jag att han nu färdas över himlavalvet och är en stjärna i Karlavagnen, kanske alla mina bortgångna släktingar och bekanta också finns med? Detta existerar enbart i mitt huvud, men hjälper mig att hämta kraft, energi och glädjas i livet.
Bland stjärnorna och högt bland bergen når jag ut i universum och där finns mitt livsrum! Jag andas frihet, total inre frid och kroppen är avspänd.
Den dubbla känslan. Målet är ingenting, vägen är allt! Eller målet är både upp och ned.
Hm, det är det där med att vara helt nuvarande. När jag planerar utmaningar som nosar på mina gränser är det lätt att vilja ha gjort allting på en gång, så att jag kan checka av att jag klarat av det. Vilket gör att själva vägen blir något att ta sig igenom, en transportsträcka som jag kommer få ett kvitto på, detta gick ju som jag tänkt mig!
Det är en konst och övnings sak att kunna njuta i stunden.
Målet är väl nånting? Klart det är, det ger just mig mening. Det är det som utmanar mig, ger erfarenheter och gör att jag utvecklas och förflyttar mina gränser.
Vila, vila, vila och sen dygna (!), ja inte blev det många minuters sömn natten mellan onsdagen och torsdagen v. 29! Utanför tältade flera andra som högljutt och glatt pratade hela kvällen.
Behövde inte de använda sin energi till annat eller kanske visa någon form av respekt till sina medtältare? Samtliga på den här platsen har nämligen i stort sett samma mål. Men det finns såklart flera olika sätta att ladda på. Alla blir inte introverta och sammanbitna. Vi hade allt några goa skratt i vårt tält också!
01.00, ljussken på himmelen, dimmigt ute vid toabesöket, börjar småregna, vi gör oss klara för avfärd, några andra har påbörjat resan mot alpernas vita snödrottning, Mont Blanc, vad händer, jo, himmelen öppnar sig och regnet öser ner och åskan bryter lös bland alptopparna, nej nej nej, detta var inte vad vi räknat med! Dagen innan strålade solen från klarblå himmel.
Var detta allt, skulle vi få ta vårt pick och pack och ta oss tillbaka till Chamonix?! Vi lägger oss åter i tältet, fullt påpaltade, till och med kängor och hjälmen är på!
Vi väntar, vädret kanske ändras och detta är något snabbt övergående, inte misströsta nu…
02.30, Thomas kikar ut från tältöppningen och säger- det börjar bli stjärnklart, då går vi eller?
En hundradels sekund tvekar jag, för jag har respekt för att gå i ”dåligt” väder på berget. Det hade verkligen inte varit en bra idé skulle jag bli varse, med facit i handen!
Klart vi ska påbörja vår resa mot toppen. Vi har nu många timmars ansträngning (ca 12) att se fram emot.
Börjar med att ta oss upp över en bergsrygg (Grand Couloir), med klättring på vissa partier där det är relativt brant, här är det varning för stenras. Det finns vajrar uppsatta som man kan koppla in sig i om man vill. Första delmålet är Refuge du Goûter . Där sätter vi på stegjärnen, kopplar in oss i replag och ser till att allt ser ok ut. Skulle tagit på mig mera! Svettig efter turen hit upp kändes det inte angeläget med mera kläder. Men på den här höjden har det inte regnat utan här ligger nu nysnö och vinden ligger på.
Kommer direkt upp på en bergskam som tar oss förbi Refuge du Goûter och sedan ut i detta vidunderliga snölandskap över Dome du Goûter , här upplever vi dagen gry och solen gå upp över bergstopparna, sagolikt och samtidigt helt overkligt!
Sakta, sakta tar vi oss framåt, uppåt, utför till vi når delmål två, en räddningsstuga, Vallot emergency shelter (4300 möh). Här klär vi på oss lite extra och försöker tvinga ner något att äta, tar en tugga av en energibar som bara växer i munnen, vattnet i slangen från camelbaken har fryst, får lite vatten av Andreas.
Tankarna går som i vågor, blir många och stora för att sen ebba ut och blekna, det blir tankefritt. Positiva stärkande tankar, jag fixar det här, jag känner mig pigg och stark, psyket pushar mig framåt, tacksamheten över familjen och livet, jag känner mig trygg och säker, känner hög tilltro till Andreas och Thomas och sen vänder tankarna och väcker känslor av irritation och vrede, blir arg för varenda liten detalj, pappret på min energikaka eller Snickers går inte att öppna tillräckligt fort, en paus får bara vara några minuter, en hårslinga kittlar och är i vägen i ansiktet, rephelvetet hänger upp sig på flärpen på mina stegjärn, ta loss mig från replaget så jag kan gå helt fritt… dumma, för mig farliga och helt meningslösa tankar tränger sig på, men som tur är avstannar de och jag lägger fokus på det som är positivt och ger energi för att klara av den här vandringen. Stark, pigg och med ett steg i taget tar jag mig framåt. Känner verkligen urkraften inom mig. Först är målet uppåt sedan vänds det och målfokus blir nedåt/hemåt.
Jag tackar morgonsolens värmande strålar, skakar i hela kroppen där jag står och förbereder sista etappen mot slutmålet. Det är flera smala bergskammar som vi ska gå både upp och nedför, bara att lita på sig själv och sin förmåga. Höjden känns, huvudvärk och illamåendet kommer smygande. Tar en huvudvärkstablett.
Vi har haft fina acklimatiseringsdagar och jag har även fått utmanas på smal bergskam och branta snöpartier. Med vetskapen av att ha klarat av det under de senaste dagarna kan jag med en behaglig känsla i kroppen ta mig an sista delmålet, självaste kronan på drottningen, toppen på alpernas högsta berg! Hon är majestätisk och helt magiskt vacker.
Resan är aldrig klar förrän man är nere igen, så bara att vända på sina delmål som leder tillbaka till utgångspunkten.
Men först, jubla inombords och högljutt skrika, Vi klarade det!! Njuta av vidunderlig utsikt och hylla och glädjas med Andreas och Thomas för att vi har lyckats med det vi förutsatt oss!
Vi vet förstås att vi har många 
timmar framför oss innan denna dagsfärd är över, nedfärden börjar. Efter ca 12 timmars kroppsarbete kan vi pusta ut och se fram emot att kontakta barnen, titta på alla bilder och dela våra tankar och upplevelser med varandra. Jag tackar min kropp för turen den tagit mig!
Det är glädje och ger en euforisk lyckokänsla!
Varmt och hjärtligt TACK till min fantastiska familj som stöttar mig i allt jag ger mig på och Andreas och Thomas för att ni ville göra denna resa med mig. Ni gjorde upplevelsen till verklighet! Nu vänder vi blickarna framåt och mot nya upplevelser och erfarenheter. Vi lever livet tillsammans!
Tack till Marie Paradis som 1808 var den första kvinnan som besteg Mont Blanc och är en inspirerande pionjär!
Ta gärna del av vår upplevelse genom reseskildringen, klicka bara på bilden nedan.
Bland bergen utplånas tiden
Fjällens inverkan på kropp och knopp.
Älskar när känslan av tid upphör, tankarna stannar för att återskapas mer begripliga och förnuftsmässiga, möter det inre mörkret och det ljusa, helt kristallklara inom mig. Allt blir tydligare och jag är Medveten.
Att vistas och vara aktiv i fjällvärlden är något alldeles speciellt för mig. Långa, fysiskt aktiva dagar på fjället gör gott i kroppen och själen.
Att bli ett med bergen och få andas, djupa, friska andetag. Det känns som jag möter mig själv och alla andra som berört mitt liv på något sätt, mäktig känsla! Den känslan önskar jag alla få möjligheten att uppleva.
Nu har det varit några dagars ”träning” inför resan till Chamonix och bestigningen av MontBlanc 4810 möh!
Jag och Andreas bestämde oss under midsommarhelgen för att åka mot Norge redan på söndagen för att få en extra dag. Vi hade redan bokat in oss i Turtagrö från måndag till torsdag i v. 26. Det blev Gjendesheim för att ta en tur upp över Besseggen (högsta punkten 1743 möh.) till Memurubu och tillbaka. En ansträngande tur på 25 km, men värd varenda millimeter.
Den fysiska och mental styrkan stärktes. Kroppen känns lätt, vital och stark!
I Turtagrö blev det tur upp till toppen av Fannaråken 2068 möh, sedan glaciärträning på Böverbreen och dagarna avslutades med Store Soleibotntindane 2083 möh.
Vädermässigt kunde vi inte få bättre dagar!!
Skön känsla infinner sig när kroppen har fått gå för full maskin, denna underbara ”Evighetsmaskin” som jag är oerhört tacksam över, sinnet är ljust och fyllt med positivitet! Bara att bevara känslan av Styrka, Glädje och Lätthet.
Midsommar
I denna ljusa sommartid.
Sommaren i sin vackra skepnad omsluter mig med välbehag, morgondagg i gräset, frukost utomhus, bredvid sitter familjen, aktivitet, sol och moln, sill och grill, tårta, jordgubbar, flaggan vajar i svag vind…
Sverige möter Tyskland, barnen spelar golf, Hafstenstoppen och Firefox får mer än ett besök, sköna dagar Helt Enkelt!
Varmt Tack Inger,
för att vi fått vara i stugan med Dig, Jan och Adam.
Personlig utveckling!
Vem är Du och vad drömmer du om?
Att nå toppen av ett berg, en tydlig symbol för framgång och förverkligande av människors drömmar och mål. Det är lätt att ha drömmar, svårigheten är att ta stegen för att närma sig och förverkliga målet drömmen handlar om.
Hur gör du för att uppnå och förverkliga dina drömmar och tycker du det är lätt att sätta mål? Eller väljer du att inga mål ha alls. Det finns så mycket att utveckla och upptäcka hos sig själv! Jag blir aldrig färdig med detta skapandeprojekt.
Det är jag glad för. Det finns så mycket som inspirerar mig. Jag är en person som gillar att läsa om hur jag som individ kan jobba med mig själv på det psykologiska/mentala planet för att förstå och kunna möta mig själv bättre.
Ny bok landade i brevlådan häromdagen. Ännu en bok som Stefan Ekberg från förlaget EGO skrivit. Gillar personer som är smått provocerande i det skrivna ordet, det gör att jag taggar till och vill fortsätta ta del av det som beskrivs. Bokens titel får mig att falla in i djupare tankebanor,
LÄR KÄNNA DIG SJÄLV heter den, med 756 frågor som avslöjar vem du är- egentligen.
Efter att ha gjort det, tänker jag, måste jag ju kunna ge en grundlig sammanfattning om vem jag är idag, den jag vill vara och den jag så småningom kommer att bli!
Känns verkligen som en personligt utvecklande resa att kunna besvara samtliga frågor, kommer även få fart på de ivriga, eller kanske något slöa hjärncellerna i mitt åldrande huvud.
Visst kan jag tro att jag vet vem jag är efter 53 år, men jag tror nog något lurar runt knuten. Bara att börja nysta i sitt innersta!
Det blir sommarens arbetsbok, för det just vad det är en bok att skriva i och frågorna ska besvaras från mitt innersta, sanna JAG. Vi får se vem som kommer ut där på andra sidan eller möter mig runt knuten, kanske en bättre kopia av mig själv?
OK, här är några exempel på frågor som ställs i boken:
1: Vad är det absolut bästa med dig? Vad älskar du mest hos dig själv?
61: Är du mer orolig över att göra saker rätt än att göra rätt saker?
147: Vad önskar du att folk visste om dig?
268: Vilket är det bästa sättet en människa kan använda sin tid på?
460: Finns det något du borde tänka mer på i dina olika roller i livet?
493: Sätter du upp mål och önskar dig saker? Om inte, varför?
Det här blir spännande!
Kan varmt rekommendera den här boken. Jag hoppas skrivandet både leder till att utveckla mig och att jag kan formulera tydliga och meningsfulla mål för mina drömmar!
”Det sägs att 90 procent av alla mål förblir oskrivna
och att 90 procent av alla skrivna mål uppnås.”