Det är med stor glädje jag presenterar en intervju med den här oerhört driftiga, inspirerande och friluftskunniga tjejen.
Följ henne på Vandringsbloggen
Vem är Du?
Mitt namn är Angeliqa Mejstedt, jag är född och uppvuxen i Västerås – en industristad men framförallt en mälarstad. Jag jobbar som HR specialist på en personalavdelning men är just nu studieledig för att plugga journalistik.
Jag är uppväxt med friluftsliv som ett naturligt sätt att umgås med familj och vänner, och den inställningen har jag med mig även idag. Gemenskap och glädje är ledorden. Jag är uppväxt med tältsemestrar runt om i Sverige, fiske och vandring i Norge där min systers pappa har sina rötter och många skogspromenader utanför Sala tillsammans med mormor.
När jag var tonåring lärde jag mig mycket friluftskunskaper genom lokala ungdomsförbundet Frivillig Befäls Utbildning – allt från sjukvård till överlevnad och att vistas i naturen. Friluftsliv har följt mig som en röd tråd genom livet och jag är tacksam för att jag haft förutsättningarna att kunna ha en aktiv barndom med korvgrillning och söndagsutflykter med familjen – där lärde jag mig hur mysigt det kan vara ute i naturen och praktiska kunskaper som att få upp eld. Det här är en tradition som jag vill föra vidare till mina egna barn i framtiden.
Vad fick dig att börja blogga?
Jag har bloggat på Vandringsbloggen sedan maj 2013. Anledningen att jag började med vandringsbloggen var att jag googlade efter inspiration, tips och förslag kopplat till vandring och friluftsliv, men jag hittade inte riktigt det jag sökte.
Idag har jag en egen blogg där jag kan dela med mig av det som jag tycker är allra viktigast – glädjen att vara ute i naturen. Och jag vill att mina besökare ska känna att de har hittat ett litet andningsutrymme i vardagen när de besöker bloggen – de där dagarna när man inte har tid att ta sig ut i skogen och dricka morgonkaffet på en solvarm sten.
Sedan vill jag att besökare lätt kan hitta vandringstips, inspirerande eldsjälar och förslag på vandringsturer.Lite fakta och inspiration för att ta steget ut till nästa äventyr, utmana sig med en lite tuffare utmaning, ta första steget ut eller bara hitta ett nytt sätt att koppla av långt från vardagsstress och köpcentrum.
Att ha en egen blogg om vandring gav mig möjlighet att kombinera mitt intresse för vandring och friluftsliv med behovet av att vara kreativ och skriva. Att skriva i olika former och läsa böcker har alltid varit ett stort intresse.
Jag hittar min inspiration i naturen – de mäktiga kontrasterna. Jag har alltid med kamera och anteckningsblock när jag är ute. Det är mitt sätt att bevara känslan länge. Konservera den och kunna leva på naturupplevelsen många gånger till.
Bloggen är länken mellan livet i vardagen där jag ofta längtar ut och mina faktiska turer och äventyr.
”Hikefulness” är ett nytt ord som du skapat, vad innebär det?
Med ordet Hikefulness vill jag försöka sätta ord på den där känslan som alla inbitna friluftsmänniskor känner till väldigt väl men har svårt att beskriva för andra. Det här som händer när vi inte är fokuserade på prestation eller att ta oss igenom en transportsträcka i naturen – utan den andningspaus som uppstår när vi sätter oss ned framför en lägereld tillsammans efter en lång dag, tittar ut över en spegelblank sjö. När vi är ett med naturen och stunden vi just nu befinner oss – när det inte finns något då eller sen – bara här och nu. Då pratar vi Hikefulness.
Det finns ett citat som jag tycker väldigt mycket om ”Naturen skyndar sig inte. Ändå blir allt utfört” Jag tycker om att tänka på det – hur mycket vi skyndar och jäktar helt i onödan. Saker och ting behöver få ta den tid det behöver ta – varken mer eller mindre. Det går inte att skrynkla ihop oss människor hur mycket eller länge som helst med att pressa in fler och fler saker på kortare tid eller att hela tiden multitaska eller vara tillgänglig via sociala medier eller mobiltelefon. Våga koppla bort – även om det bara är för en stund.
Du är ambassadör i SISU girls ett internationell nätverk. Berätta gärna vad ni verkar för och vad det innebär att vara ambassadör?
Den amerikanska non-profit organisationen Sisu Girls jobbar för att stärka unga kvinnor och inspirera dem att bli modiga, självsäkra och starka.
SisuGirls gemenskap finns både online och i fysisk form runt om hela världen. Initiativtagarna sitter i USA och har knutit till sig en rad ambassadörer från andra länder. En viktig del i communityt är att skapa samhörighet och gemenskap mellan tjejer för att stärka varandra. Genom frilufts- och sportaktiviteter lär sig unga tjejer att bygga karaktär, utveckla och utmana sina fysiska och mentala gränser, nå uppsatta mål, bemöta utmaningar och att tro på sig själva.
SisuGirls förklarar själva att de använder begreppet i bemärkelsen att våga ta risker, att vara förberedd på att tappa greppet och falla men ändå vara modig nog att resa sig upp och fortsätta, att våga följa sitt hjärta. Att det enda misslyckandet är att inte försöka.
Jag är stolt ambassadör för SISU Girls och ser det som ett sätt att ge någonting tillbaka till friluftsvärlden. Det är en hyllning till de starka kvinnor som är och har varit mina förebilder, som visat vägen och gett mig förutsättningar att idag kunna ha ett aktivt friluftsliv. Det kan jag till stor del tacka min mormor, mamma och syster för.
Att vara ambassadör innebär att jag delar med mig av mina erfarenheter, lärdomar och kärleken till naturen till andra kvinnor som i sin tur inspirerar sina barn och familjer.
Rent bloggmässigt hoppas jag att ännu fler läsare ska hitta till Vandringsbloggen. När allt kommer omkring är det roligaste med att blogga just responsen från läsarna, det är verkligen tacksamt att blogga om friluftsliv. Då och då kommer det mail från unga tjejer som vågat sig ut och vandra för första gången, förskollärare som hittat inspiration att införa friluftsaktiviteter för barnen eller andra som använder bloggen som en ventil i vardagen när det kanske känns lite för långt mellan de egna frilufts-tillfällena. Den sortens respons betyder otroligt mycket – för det innebär att orden når genom skärmen på riktigt. Det ger en meningsfullhet.
Du är även vice ordförande i Bushcraft Sverige. Detta låter så spännande. Vad sysslar ni med där?
Bushcraft Sverige är en ideell rikstäckande förening som verkar för att främja och utveckla bushcraft. Vi vill bevara och sprida kunskapen om hur man lever i naturen av naturen.
Alla som rör sig i skog och mark eller på något sätt utövar ett aktivt friluftsliv är det viktig kunskap att ha med sig – för både sin och andras säkerhet. Det handlar i praktiken om att kunna göra upp eld, ha grundläggande överlevnadskunskaper, kunna hantera en kniv på ett säkert sätt och veta vilka växter, bär och svampar som går att äta. Det handlar också om att bevara naturen, att ha kunskap om hur du utnyttjar de resurser som finns på ett hållbart och miljövänligt sätt. Sunt förnuft och inte minst allemansrätten reglerar hur du beter dig ute i naturen.
Som vice ordförande är mitt viktigaste uppdrag på både kort och lång sikt att verka för en jämn könsfördelning bland föreningens medlemmar. I det medlemsunderlag vi har för föreningen idag är 97,5% män – men jag är inte nöjd förrän vi är 45 % kvinnor eller mer.
Hjärtligt grattis till utnämningen ”Årets Näräventyrare”! Vill du berätta lite om det här priset. Vad innebär det?
Tack så mycket för gratulationerna!
Det här priset betyder mycket för mig eftersom näräventyr varit en viktig del av min uppväxt och något som jag gärna förespråkar. Vandring och friluftsliv ska vara enkelt och först och främst bygga på glädje och gemenskap – för min del får det inte i sig handla om höjdmetrar och kilometrar. De kommer på köpet.
Jag har i år blivit utsedd till Årets Näräventyrare – ett pris som årligen delas ut av bloggaren Mikael Andersson. Priset delas ut årligen för att belysa och lyfta fram möjligheterna till en äventyrlig upplevelse i närområdet samt för att visa de positiva effekterna som ett näräventyr innebär både personligen och för miljön. Priset har också som syfte att inspirera andra att ta vara på möjligheterna som finns runt knuten
Vilken är din framtidsvision?
Enligt STF är en av de största anledningarna att föräldrar inte tar med barnen på fjällsemester att de är osäkra på sin egen förmåga, om de har rätt utrustning och om det är tillräckligt säkert.
Jag skulle vilja se friluftscoacher ute i skolorna och att friluftskunskap införs på samma sätt som det ges hemkunskap och slöjd. Att ha baskunskaper i hur man klär sig för att inte frysa, hur man hanterar ett spritkök och hur man får upp eld är en bra grund för ett långt och aktivt friluftsliv genom hela livet. Men det gäller att alla barn och unga får samma chans att lära sig friluftsteknik annars kommer underlaget för framtida vandrare och friluftsentusiaster minska. De som lär sig att vara i naturen och uppskatta dess enkelhet kommer också kämpa för att bevara den.
Om du skulle dela med dig något positivt som dina erfarenheter gett dig och som du tror skulle kunna ge andra något som är värdefullt på livsresan, vad skulle det vara?
Någonting jag lärt mig av att vistas i naturen, och som jag påminner mig om i vardagen hemma i stan, är att släppa taget.
Ute längs med vandringslederna är det en självklarhet. När jag vandrar då är det bara aktiviteten gå som gäller, sedan matlagning och förbereda tältplats. Var för sig. Det går inte att multitaska eller timeboxa ens om jag försöker. Kanske beror det på att vardagen och alla måsten i staden känns så avlägsna så fort jag kliver i vandringskängorna och kommer ut i skogen. Kanske beror det på alla intryck som minskar, kroppen ställer in sig på att bli mer lyhörd till vädrets växlingar, hur vinden låter i trädgrenarna och regnet känns mot kinderna.
- Att göra en sak i taget och göra klart det jag håller på med innan jag börjar med någonting nytt.
- Att var närvarande och ge hela min uppmärksamhet till stunden jag befinner mig i. Jag stillar tankarna och sträva efter att behålla fokus på det jag gör. Det är helt ok att inte planera ett steg till i förväg.
Det är precis det här tänket som jag nu använder mig av hemma i stan. Precis det här tror jag är nyckeln för livet. Att våga lära sig lyssna inåt – för det är vad allt det här handlar om, att lyssna till sin innersta drivkraft, hjärtats viskningar, våga följa magkänslan, intuitionen och att göra det fullt ut utan att distraheras på vägen.
Go with the flow. Simple as that. Hard as that.
Foto: Angeliqas privata
Varmt TACK till Dig, Angeliqa för allt du delat med dig utav och för den glädje och inspiration du sprider!
Till ALLA er som längtar ut och vill lära mer om friluftsliv och vandring, besök Angeliqas blogg här:
