Tänk vad vissa saker kan kittla inspirationsnerven!

Det var en tid sedan jag fick en oanad drivkraft då jag läste en rubrik på sociala medier. Hm, jag är inte den personen som letar mig fram och söker inspiration på just den platsen vanligtvis. Men, jag är inte sämre än att då och då kunna kika in på Facebook. Jag måste ju hänga med min samtid.

Jag tänker ofta på pappa som introducerade mobilen för mina barn, Jalle & Lisen, då de var alldeles för unga tyckte jag! Själv lärde han sig aldrig sms:a, men kunde läsa ett sms som tur var. Han lärde mig att det är inte nödvändigt att följa med den ”stora massan” på allting, att inte vara ”lättköpt” och att det är bra att ta del av det man själv känner är viktigt och inte låta andra styra. Han var klok min pappa!

Att sålla i alla budskap, framtagen teknik och reklam kan kosta både tid och kraft vilket också kräver att jag själv har kunskap!

Nu var det en tävling som triggade igång mig för skrivande. Jag har aldrig skrivit en fiktiv novell, men det lockade verkligen fram min lust. Fick gnugga de små grå för att komma på ett ämne som skulle ha titeln ”Nära Ögat”. Till slut kom jag på att jag som farmor skulle kunna skriva om ett uteäventyr tillsammans med mitt första barnbarn. Det blev en mix av mina egna upplevelser genom åren.

Jag är amatör inom området, men som sagt triggade det igång skrivarlusten. Jag har alltid varit motiverad till tävling, men hatar (är ett mycket starkt ord) verkligen att förlora.

Att bli bedömd eller slagen av andra känns som ett grymt nederlag. Men som tur är kan jag själv välja att tro på min egna förmåga och fortsätta gå helt min egen väg!

Jag har döpt om min novell och med den vill jag hylla att jag har privilegiet att vara farmor. Orkar du läsa, så kommer den i sin helhet här.

 

 Första tältäventyret

De orange- och silverfärgade tältpinnarna ligger utspridda på det daggvåta gräset och tältet har vecklats ut för att sättas upp bakom den brunfärgade sommarstugan med blå fönsterfoder.

Det ska bli din första natt i tält.

Vi blickar upp mot skyn och ser höga tall- och grantoppar, en liten ekorre klättrar ivrig upp i ett av träden. En myggsvärm drar förbi.  Det börjar skymma och långt där borta skymtar havet som krusar sig lätt, terrängen är kuperad och i kohagen går kvigorna, betar och idisslar.

Omgivningen är idyllisk och rogivande.

Kvällsdoften letar sig in i näsborrarna med en mild doft av kaprifol och fuktigt gräs. Det är skönt att med bara fötter känna den kalla marken mot huden.

Tältduken luktar unket och ovädrat, men ger en känsla av välbefinnande och inombords väcks lugnet.

Vi drar upp blixtlåset på absiden och kikar in i vår ombonade sovalkov. Våra liggunderlag är på plats och sovsäcken är utrullad. Kudde klarar vi oss utan, vi rullar ihop en fleecetröja som funkar bra.

Här ska bara du och farmor sova i natt.

Spänningen och det kommande äventyret i tält känns i luften. Iklädda underställ kryper vi ner i sovsäcken och drar igen dragkedjan.

Mysigt!

Vi vänder våra huvuden mot varandra och våra bruna och blåa ögon möts. Vi lyssnar till ljudet utanför. Det susar i träden, det börjar blåsa lite, det drar i tältduken.

Farmor, kan du några sagor?

Hm, jag vet inte om farmor är så bra på sagor, men jag kan berätta om ett spännande äventyr som några vänner fick vara med om bland bergen.

Det kanske är lite läskigt förstås?!

Berätta, berätta!

Det var tre ”bästa” vänner som hade bestämt sig för att försöka ta sig upp på ett högt, högt berg och de tältade precis som vi gör nu.

Det var mycket stenigt där de skulle slå upp sitt tält. Det var knöligt och hårt under ryggen där de låg och väntade på att få gå mot toppen. Runt omkring tältade många andra och de lagade mat, pratade och skrattade högt. Det var inte lätt för dem att somna minsann!

Tur vi ligger här och har det gott du och jag.

Klockan hade passerat ett på natten då de kikar ut genom tältöppningen och ser ljussken runt omkring bland bergen. Vad kan det vara, undrar de?

Vännerna går ut för att se efter vad det kan vara för något och samtidigt går de på toaletten. Det är grynigt i luften och dålig sikt. Börjar regna så smått när de kommit tillbaka till tältet. De tar ändå på sig alla kläder som de ska vandra i, hjälm, pannlampa, kängor, klättersele, ja allt är på. Men då, bryter åskan lös och det är ett kraftigt dånande ljud bland bergen och blixtarna lyser upp hela himlen. Det var det som orsakade ljusskenet de sett tidigare!

Alla tre skyndar sig in i tältet igen och lägger sig med alla kläderna på för att vänta och se om vädret kanske bättrar sig. Hjälm och kängor i tältet?!

De blir lite rädda och ängsliga, för det är otäckt när vädret är ”dåligt” i fjällen och bland bergen.

Vännerna ligger även och tänker på lavinen de såg rasa ner för en bergssida och det stora stenarna som föll i närheten igår.

Är det farligt med ”dåligt” väder farmor?

Jo, det kan det allt vara! Naturens krafter är oerhört mäktiga och de måste vi ha respekt för, vi människor.

Till fjälls och bland bergen vill man helst ha god sikt för att se var man går. Det är viktigt att kunna läsa och se kartan också.  Att ta med sig extra kläder är bra, om vädret växlar, det kan t.ex. bli både kallt och blåsigt. Det är viktigt att förbereda sig och ha kännedom om det man ska göra helt enkelt.

Fortsätt berätta nu farmor.

Vännerna tror att deras äventyr är över och att de måste vända tillbaka hemåt och planera för en ny resa en annan gång.

Men det som är bra med fjällvädret är att det kan skifta fort!

Efter en timmas väntan i tältet kikar de ut från tältöppningen och då är det stjärnklart! Karlavagnen, ett mönster av starkt lysande stjärnor som ingår i stjärnbilden ”Stora Björnen” finns precis ovanför deras huvuden.

De blir så glada att de nästan studsar upp från liggunderlaget, de trängs och snubblar ut från tältet.

Farmor, kan vi se några stjärnor nu? Vi tittar ut och riktar blicken mot himlavalvet. Det är molnigt, men en och annan stjärna kan vi se bortom molnen. Vi vrider våra huvuden och letar i universums rum. Och där, där, ser du, fyra plus tre stjärnor?

Vi ser Karlavagnen och mitt hjärta blir varmt, ja, nästan glödhett av glädje. Jag blir rörd till tårar av barnbarnets iver och nyfikenhet.

I ljusskenet från pannlamporna börjar vännernas klättring upp mot den höga bergstoppen. Det är mörkt, men månen och stjärnorna lyser upp deras väg. Nästan hör man dem säga;

– Bara följ bergsryggen och gå ”rakt på” så kommer allt gå bra!

Sakta, sakta går de, för på hög höjd bankar hjärtat fortare för att musklerna ska få syre och orka jobba.

Efter att ha klättrat uppför en brant bergsvägg kommer de till en glaciär, ett stort, stort snö– och isområde.

Här måste de sätta på stegjärn på sina kängor för att få bra grepp när de går i snön, de knyter in sig med rep för att kunna rädda varandra om någon skulle falla i en spricka t.ex. eller ramla där det är mycket brant.

Det här är något man måste lära sig innan man ska ut på sådana äventyr!

Det är kallt och har snöat, så vännerna huttrar lite och tänker att de borde tagit på sig lite mera. Solen går snart upp, men det dröjer lite än. De håller igång kroppen, går sakta och rör på fingrar och tår för att hålla sig varma.

De tar sig igenom ett fantastiskt snölandskap med djupa sprickor, grottor och fina formationer.

Solen går upp bland bergen och färgar snön eldfärgad, orange. Runt omkring ses snöklädda bergstoppar som bildar fantastiska mönster. Långt, långt där nere vaknar en by till liv.

Deras tankar är positiva och pushar dem framåt och uppåt. De känner sig tacksamma över att få göra det här äventyret tillsammans och de tänker på sina familjer där hemma.

De går länge, länge och träffar på några andra som också är på väg mot toppen.

Nu blir berget bara brantare och brantare, smalare och smalare!

Plötsligt händer det som inte får hända! En person som går en bit framför vännerna tappar fotfästet och ramlar handlöst utför berget och de ser honom försvinna bakom krönet.

Han har gått helt ensam, så han har ingen som kan hjälpa honom.

Var tog han vägen?

De hör någon som högt skriker, HJÄLP, HJÄLP!

Vännerna ser honom när det kommer fram till stället där han föll. Han hänger sig krampaktigt fast med sin isyxa och har sparkat in stegjärnen i snön. Hans kropp darrar av köld och rädsla.

Under honom är det flera hundra meter ned till marken, eller rentav tusentals! Han måste hålla sig fast allt han kan.

Under fallet har han skadat sitt högra ben, det blöder och det är en stor reva i byxbenet.

De tre får kontakt med honom och pratar lugnande till honom och säger att han ska följa instruktionerna som ges.

Efter många försök klarar de tre säkrade vännerna att dra upp honom med hjälp av deras rep.

Puh, det var nära ögat, det kunde ha gått riktigt, riktigt illa!

Killen hade inte haft orken att hänga kvar så länge till och hans skadade ben gör mycket ont. De pratar med honom, lägger tryckförband på hans ben och klär på honom mera kläder för att han ska kunna hålla sig varm. De ringer och kallar dit fjällräddningen.

Solen stiger på himlen och värmer deras frusna kroppar. Vännerna kan äntligen pusta ut när de ser helikoptern lyfta. De vet att killen kommer att klara sig bra. Han är i säkerhet nu och kommer att få vård på lasarettet.

De funderar en kort stund på om de ska vända tillbaka nedåt, men toppen är nära nu.

De beslutar att fortsätta sin färd, MOT TOPPEN!

Känslan av ren urkraft gör sig till känna hos alla tre och den sista etappen mot toppen upplever de helt magisk och oslagbar.

Vännerna når bergets högsta punkt, de jublar och skriker ut sin glädje. VI KLARADE DET, skriker de tillsammans! Utsikten kan de inte beskriva med ord. Inte ett moln på himlen, sikten är den bästa möjliga och de ser hur långt som helst!

De är överens om att det här är det bästa äventyret någonsin och de kommer alltid känna glädje tillsammans när de tänker tillbaka och pratar om det. Även lite pirr i magen skulle jag tro.

Sover du?

Din hand vilar mot min och vi somnar till ljudet av vinden i trädkronorna och ett rogivande duggregn mot tältduken.

Vårt äventyr har bara börjat.